Ryssland och den svenska tystnaden
Vladimir Zjirinovskij, partiledare för det nationalistiska partiet med det stillsamma namnet Rysslands liberaldemokratiska parti (LDPR) - när hörde ni talas om honom senast?
Foto:
Gyllenhaal, som tidigare skrivit böckerna Slaget om Nordkalotten och Svenskar i krig 1914-1945, kallar sig själv kritisk försvarsvän och nu ger han sig i kast med dagens högaktuella säkerhetspolitiska läge. - Det är med en rysning jag lägger fram denna bok som efter kriget i Georgien fått en skrämmande aktualitet. Ryssland utgör visserligen inget direkt hot mot Sverige, men vi kan inte bortse från den framväxande nationalismen. Det som skrämmer mig mest är avsaknaden av en folklig debatt kring köksborden om den svenska försvarspolitiken. Ska vårt försvar ha någon folklig förankring eller inte, en viktig fråga som vi borde sätta oss ner och tala med varandra om, säger Lars Gyllenhaal. Han drivs inte av någon gammal tröttsam rysskräck. Som ung studerade han i Sovjetunionen och senare har han bott i Ryssland under många år. Där har han på nära håll följt med i samhällsutvecklingen, något han regelbundet skrivit artiklar och krönikor om. Ryska nationalismen
Boken Ryssland och den svenska nedrustningen består till största delen av redan publicerade artiklar och innehåller gott om historiska tillbakablickar. Men framförallt berättar Lars Gyllenhaal om den framväxande ryska nationalismen, något som inte minst den mördade journalisten Anna Politskovskaja så starkt varnade för. Dessutom beskriver han det säkerhetspolitiska sammanhang som Sverige, hastigt och utan någon större debatt, numer ingår i som medlem i EU. Ofta återkommer han till vad han menar är avsaknaden av debatt och mediernas tystnad och okunnighet kring dessa frågor. - Häromdagen läste jag en kommentar i Dagens Nyheter där det påstods att ingen i Ryssland har uttalat sig kritiskt mot invasionen i Georgien. Men det är inte sant. Många i den politiska oppositionen har protesterat, det står klart och tydligt att läsa, till och med på engelska, på olika hemsidor, men i Sverige har vi förmodligen rustat ner utrikesbevakningen så mycket att tidningsredaktionerna inte längre tar del av den informationen, säger Lars Gyllenhaal. Missat kosackerna
Svenska medier har visserligen inte försummat att rapportera om våldsdåd av ryska nationalsocialister och skinheads, anser Lars Gyllenhaal. - Men den svenska journalistkåren har i princip missat kosackerna, som är en mycket större och accepterad nationalistisk rörelse med flera kopplingar till den moderna ryska armén. En verklig folkrörelse med flera hundratusen medlemmar. Själv publicerar han i sin bok en intervju med nationalistledaren Vladimir Zjirinovskij, som på tu man hand visade sig vara både lugn och artig. Förutom uppdraget som vice talman i duman har Zjirinovskij nyligen dekorerats av Putin, avancerat till överste i armén och sitter med i försvarsutskottet. Men hans partisymbol består av en karta föreställande det gamla tsarryska riket som sträckte sig över både Finland och Alaska. I intervjun säger sig Zjirinovskij inte ha några aggressiva avsikter mot Finland, bara de inte "börjar bråka om Karelen". Tvingas in i Nato
Lars Gyllenhaal ställer den nationalistiska utvecklingen i Ryssland mot den svenska försvarsmaktens utveckling. - Den dramatiska omläggningen av det svenska försvaret har genomförts utan en rejäl offentlig debatt. Vi är på god väg att tvingas in i Nato och vi har politiker som tävlar om att ta avstånd från alliansfriheten. I Lissabonfördraget som Sverige förmodligen kommer att underteckna i höst står det klart och tydligt att EU i framtiden ska ha ett gemensamt försvar och Angela Merkel uttalade sig för en tid sedan om behovet av en gemensam europeisk armé. Det kunde man läsa om i tyska och engelska tidningar, men inte i några svenska och jag undrar naturligtvis varför. Antingen har man en egen armé eller så har man någon annans, säger Lars Gyllenhaal, som ifrågasätter om svenskarna verkligen är villiga att ingå under EU:s stormakters kärnvapenparaply. - Dessutom behöver vi ett totalförsvar, inte minst inför de kommande effekterna av klimatförändringarna. Självklart vill jag att min bok ska ge bränsle till en större debatt om svensk säkerhets- och försvarspolitik.
Så jobbar vi med nyheter