Ryssen på plats i Havremagasinet
När ryssen nu kommer till Boden finns det inte längre några militärer på plats för att ta emot dem, trots att invigningsceremonien sker på självaste nationaldagen - styrkorna visade sig vara upptagna på annat håll.
KONST OM ARKITEKTUR. Den ryska konstnären Diana Machulina från Moskva intresserar sig för den nya ryska arkitekturen i sin del av Ryssen kommer! i Havremagasinet. "Jag sysslar med dokumentärt måleri eftersom jag tycker att verkligheten är så innehållsrik och talande att jag inte behöver lägga till något", säger Diana Machulina.
Foto: Roland S Lundström
På sex ljusa våningar som bärs upp av hundratals träpelare som en gång stod emot tyngden av säd för en hel garnisons behov av havredrivna fordon pågår förberedelserna för fullt inför nationaldagens vernissage. Där byggs just nu tre utställningar som på olika sätt förhåller sig till historia och samtid. Högst upp i huset visas verk av den så kallade Bodenskolan - 13 konstnärer som på sin tid präglade regionens konstliv med namn som Stig Sandberg, Bertil Linné, Stig Winnerskog och Rune Wanler. På det våningsplan där resterna av husets originalinredning finns bevarad påminner den historiska fotoutställningen Till häst! om en tid när hästen var militärens absoluta transportmedel. Den tredje utställningen Ryssen kommer! består av sammanlagt 16 ryska och nordiska konstnärer som arbetat utifrån utgångspunkten att gestalta frågor om främlingskap, rädsla och konflikter. - Jag tycker det här är en toppengrej. Konstvärlden är så stängd, men hit till Havremagasinet kan jag tänka mig att många kommer att ta sig först och främst för att se på själva huset, som är en upplevelse i sig, säger Sara Edström i färd med att bygga sin del av Ryssen kommer! efter att hon själv sökt sig utanför sin egen hemtama värld och lånat in vad hon uppfattar som grundläggande symboler för vår trygghet. Trygghetssymboler
På små podier kring rummets många träpelare har hon placerat skulpturer i olika storlekar som hon skapat efter de verkliga "gosedjur" hon fått låna av den sista plutonen värnpliktiga i Boden. - Jag tog kontakt med deras befäl och fick träffa killarna som lånade ut sin barndoms mjukisdjur till mig. Flera hade försett dem med lappar, "OBS! Måste lämnas tillbaka". Jag kan förstå dem, de här små djuren är viktiga för sina ägare, de är viktiga symboler för en trygghet av ett helt annat slag än den militärer eller vaktade samhällen kan erbjuda oss. Från den samtida norrbottniska konstscenen har Kilen också bjudit in Bengt Frank, vars barndom och uppväxt präglades av militärlivet i Boden. Danmark representeras av fotografen Jens Olof Lastheim som dokumenterat livet mellan två hav - det Vita och det Svarta, Finland av konstprofessorn Jan Kaila som samlat föremål från Porkkala strax utanför Helsingfors, som under tio år efter andra världskriget var sovjetisk mark. Längst ner i källaren bygger svenske Fredrik Wretman en meditativ vattenbassäng ackompanjerad av Robert "Monolake" Henkes ljudlandskap. Från Venedig till Boden
Från Ryssland, eller rättare sagt direkt från en biennal i Japan, har den omtalade konstnärsgruppen AES+F skickat sin videoinstallation Last Riot, som bland annat visats på Venedigbiennalen 2007, medan deras landsmän i gruppen Bluesoup Group representeras med två rumsliga videoverk. Alexander Brodsky har inte hunnit fram till Havremagasinet från hemstaden Moskva, där han under förra årets konstbiennal imponerade på konstkritikerna med sina rumsliga installationer. - Här ska han skapa Natten före offensiven, säger Ricky Sandberg och öppnar dörrarna till ett jättelikt rum där Brodsky ska placera ut modeller av små genomskinliga hus över hela den stora golvytan. Samhällskritiskt måleri
Liksom landsmannen Brodsky ägnar sig också Diana Machulina en hel del åt arkitektur i sin konst. Till Boden har hon med sig ett dokumentärt måleri med stark samhällskritisk udd - interiörer från lyxiga shoppinggallerior där rulltrapporna inte leder någonstans, nybyggda hus där lyktstolparna löper rakt genom balkonggolven, gatubrunnar som inte går att öppna, handikappramper med inbyggda hinder. - Det här är ett försök att tala om den nya tiden i Ryssland utifrån arkitekturen. Winston Churchill sa en gång att först bygger vi hus, sedan bygger husen oss. De hus som nu byggs i Ryssland är stora och glassiga, handlar mer om yta än om innehåll. Tar pengarna slut så att man inte kan bygga den där andra våningen bygger man trapporna ändå, säger Diana Machulina som i flera av sina verk också påvisar farliga konstruktionsfel. Kandinskypriset
Man skrattar gärna när ögonen plötsligt upptäcker något som inte stämmer på hennes noggrant redovisade målningar. - Men det här är inget att skratta åt egentligen och för mig är det här ett försök att föra samtal om våra samhälleliga relationer, om hur vi använder våra gemensamma ytor, vem som ska ha makten över dem, säger Diana Machulina som medverkat vid flera internationella utställningar bland annat i Paris och Japan och som nu för första gången besöker Sverige. Arkitektur utan tanke
I Ryssland fick hon häromåret det nyinstiftade Kandinsky-priset och hon beskriver den konstscen hon verkar på i sitt hemland som "högsta mode". - Det kan låta bra, men mode är mode, medan konst för mig är viktigare än så. Jag sysslar med dokumentärt måleri eftersom jag tycker att verkligheten är så innehållsrik och talande att jag inte behöver lägga till eller hitta på något. För att dryga ut sina inkomster arbetar Diana Machulina också som konstkritiker och efter att i tre år stått hemma i köket och målat har hon nu en egen ateljé i Moskva. - Jag kallar mitt verk för Architecture of Russian Capitalism. En arkitektur utan tanke, utan hänsyn till människor, sammanhang och historia och självklart har jag valt några av de värsta exemplen. Vår visuella omgivning betyder mycket för oss och det jag ser inom den ryska arkitekturen just nu får mig att verkligen fundera på hur den kommer att påverka nästa generation.
Så jobbar vi med nyheter