Underbart att skriva är det. Vi tar det igen: Könsförrädare. Tidigare hette man Hotad Apa och bodde i Luleå, men en efter en drog man ner till Stockholm, alla utom en. Och så byttes namnet och alla låtar ut.
- Det är helt nytt, allt. Vi spelar inga gamla låtar live. Eller, vi kör Patti Smiths Ask The Angels, men inga egna gamla, säger Måns Lundstedt, bandets trummis.
Live, ja. I lördags genomförde man en märklig, härlig och på alla sätt magisk konsert när Make Out höll sommarklubb på Föreningsgatan. Märklig och härlig för att scenen badade i rött ljus, för att det var så mycket folk av alla sorter, i alla åldrar och för att det var så varmt och sent och roligt. Och för att av bandmedlemmarna var det bara Måns som satt på scenen. Alina Björkén (gitarr, sång), Robin Bernhardsson (bas) och Janinne Sandström Oja (synth, sång) stod alla på golvet. Utom ibland när Janinne hoppade upp på scenen och sjöng hon med. Bredvid Måns stod en soffa där bandets kompisar kunde sitta och kolla. Magisk var konserten för att, ja för att den var det helt enkelt.
Märkliga låtar
De har alltid, även när de fortfarande hette Hotad Apa, skrivit de märkligaste låtarna, och sett så förvånade ut när det kommer ljud ur instrument och förstärkare.
- Det blev allvar för ungefär fyra veckor sedan, när vi fick den här spelningen. Vi blev tvungna att göra klart alla låtar. Och då var det lika bra att spela in dem också.
Jag hinner höra när de lägger tre grunder. Det går undan. En har de hunnit göra innan jag hinner dit, men jag minns den från lördagen. Finger on the trigger, heter den och är fantastisk.
- Vilken ska vi ta nu? Vad har vi för låtar? Robin ställer frågan när man står i kontrollrummet och lyssnar igenom en perfekt förstatagning av Okay.
- Kanske Second Coming, föreslår Måns, den tyckte ju folk om.
Man känner lite på den, Janinne hittar på en synthmelodi. Och så spelar man in den. Ytterligare en förstatagning.
Så här tycker jag att det är: När man hör musik som är helt unik och i fas med en själv, så blir musiken ens egen. Hur det låter, att det låter som det gör i mig, gör att jag inte ställer så mycket frågor. Det beror inte på bristande intervjuteknik, utan att jag inte vill veta så mycket. Jag vill ha min egenkänsla intakt. Känslan av att musiken är nästan som en gudom. Även om jag inte tror på sånt svammel egentligen. Kanske bättre om jag beskriver den som ett element, som en naturkraft. Något man kan analysera men om man låter bli så är det bättre.
Fantastiskt solo
Allina spelar ett helt fantastiskt gitarrsolo i Fredrik. Det går att beskriva, det går att säga vad solot består av, vad tonerna heter och så vidare, men vad de gör med mig i sammanhanget är något annat. Jag kan inte uttrycka det.
Ska jag ändå försöka återvända till det jordeliga ändå, så att ni som inte vet hur Könsförrädare låter får en uppfattning, så kan jag dra till med tidiga Sonic Youth. Eller som att Mogwai spelar Wu Tang Clan-covers. Men det känns förminskande. Musik är när den är som störst och bäst oförklarlig. Som poesi.
Måns, när han försöker sätta ord på synthljudet i Okay, sammanfattar det minst lika bra som någon annan.
- Så här låter rymden.
Det gör den, faktiskt.