Under en kursvecka bodde jag i den lilla idylliska engelska staden Newport Pagnell. Den ligger 7-8 mil norr om London, grundades redan på 1000-talet, och dess gamla jättestora grå kyrka skulle kunna vara en hemvist för Hamlets vålnad. En liten å flyter sömnigt genom staden, och på hotellet måste jag tända ett stinkande gaselement för att inte frysa. I närheten ligger den nyanlagda supermoderna betydligt större staden Milton Keynes, ett gigantiskt Storheden där man kan köpa precis allt.
J. K. Rowlings nya roman Den tomma stolen (översatt av Molle Kanmert Sjölander med medhjälpare) utspelar sig i den fiktiva orten Pagford som hör till samma kommun som den modernare och mäktigare staden Yarvil. Kanske kan en stad som Newport Pagnell ha varit en förebild för Rowling, när hon skapade Pagford.
Rowling, världsberömd för sina Harry Potter-böcker, har nu riktat in sig på en vuxen läsekrets med sin bladvändare på drygt 500 sidor. Läsaren får följa en hel rad av stadens invånare. Perspektiven växlar mellan den smällfete affärsmannen och kommundelspolitikern Howard Mollison och hans familj, en sikhisk läkarfamilj, den neurotiske rektorn Colin Wall och hans ohängde son Stuart, den knarkande asociala Terri Weedon och hennes barn som bor i den beryktade stadsdelen Fields, den otroligt osympatiske småfifflaren Simon Price, intensivt hatad av tonårssonen Andrew. Med flera, med flera. Man har fullt sjå att reda ut intrigtrådarna.
För intrigeras gör det, romanen är ingen uppbygglig historia och Rowling avslöjar sina gestalters futtiga själviskhet, deras brist på moral, deras ömkliga tillkortakommanden oavsett ålder och samhällsklass. Den enda riktigt sympatiska och hjältelika personen med det symboliska (?) namnet Barry Fairbrother dör av en stroke redan i romanens inledning, och hans död visar sig ödesdiger för många av Pagfords invånare.
Den tomma stolen är en underhållande bok av ett slag som kanske inte skrivs i Sverige. Jag skulle gärna läsa en liknande skildring av Luleå. Rowling blandar oförskräckt ingredienserna, humor, social indignation, ungdomsrevolt, rasism, sex. Hon lyckas till och med skildra ett sammanträde i kommundelsnämnden så att man fängslas av spänningen.
Bäst gillar jag hennes porträtt av tonåringarna, smarta, upproriska, fyllda av förakt för de mer eller mindre korkade föräldrarna. Inte minst den svärande och kämpande Krystal Weedon och hennes tragiska öde väcker läsarens medkänsla.
Romanens personer individualiseras med hjälp av dialogen. Terris pundarspråk måste ha varit en utmaning för översättarna: "Vafan vet du om de?" frågade Terri. "Dom ska stänga å då måste ja gå te hon jävla bitchen i Pagford som hade ihjäl fammo Cath. Men de gör ja fante."
Rowling är en extremt allvetande författare. Hon promenerar ogenerat in och ut i sina gestalters känslo- och tankeliv, hon genomskådar alla utan minsta tvekan. Följden blir att läsaren inte får mycket utrymme till medskapande, ungefär som det brukar vara i populärlitteraturen. Det mesta är utsagt.