De trodde nog att det var hans och deras tur den här gången, att få Nobelpriset. Varför annars denna tegelsten? Fyra romaner samlade mellan två mjuka pärmar, 1 503 sidor. Den är för tung för att hålla, för mjuk för att bära sin egen tyngd. Jag måste antingen sitta vid ett bord eller ha fötterna på en pall och istället för läsglasögon sätta på mig terminalglasögonen. Så... även om Roth fått Nobelpriset och Bonniers därmed fått avsättning för tjocka luntan hade det varit en dålig idé.
Bättre är dock innehållet! Via de fyra romanerna ger Philip Roths "Amerika" en kalejdoskopisk bild av ett samhälle statt i upplösning. Bit för bit, mening för mening, klär han av den amerikanska drömmen. Den omhuldade illusionen om att alla har samma möjligheter genomsyrar allt, den upprepas i alla samhälleliga institutioner från kyrkan och Vita Huset till skolundervisningen och Hollywoods alla filmer. I Roths romaner avslöjas myten, konkurrensen, ojämlikheten som det som obönhörligt leder fram till det USA som idag är. Gated communities, polisbrutalitet, arbetslöshet och tomma stadskärnor, fattigdom och ökande klassklyftor. Framför allt är han rädd för den ständigt närvarande antisemitismen.
Men han skriver det inte på näsan på läsaren. Han berättar sina karaktärers historier. Den ene efter den andre går igenom livskriser, och alla är de judar. Likt alla andra amerikaner, förutom indianerna, har de någonstans i familjehistorien utländskt påbrå. Men till skillnad från hos många andra grupper fortsätter den judiska identiteten att häfta sig fast. Till en början kändes det tröttsamt, alldeles för likt Woody Allens filmer. Prat, prat, prat. Oändliga dialoger, oändliga tankemonologer. Men så: pang! sätter författaren dit en mening till och man baxnar där man sitter. Som i den inledande "Amerikansk Pastoral". Huvudpersonen är pappa till en dotter som blir medlem av det nätverk av politiska virrpannor som under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet sprängde bomber vid skolor och arbetsplatser. Pappan, juden, som alltid ville bli en accepterad och en integrerad del av USA inser att det är först när detta hänt som han blir det. Och i samma stund förstås även paria. Den romanen är skriven 1998. Pappans bror kommenterar: ”Med din dotters hjälp har du hamnat så djupt ner i skiten som en människa kan komma, den riktiga amerikanska skiten. Ett Amerika som löpt amok!”
"Gift med en kommunist" handlar om McCarty-tiden och statens förföljelser av människor för vad de tyckte och tänkte. Med sin långsamma och väldigt ordrika berättarstil får Roth effektivt fram hur misstänksamheten breder ut sig, hur den gräver ur lojalitet och vänskap, och hur den får människor att bli angivare. Det handlar om USA, det känns närmast autentiskt, men skulle lika gärna kunnat vara en roman om Östtyskland och Stasi.
Mellan de långa sjoken av dialog skriver Roth fram bilder av bakgator, soptunnor som slamrar, strykande katter och sjaviga fyllon. Man känner igen det från snabba bildklipp i filmer, men Roth tvingar läsaren att känna efter hur slum och förfall luktar och känns. När karaktärerna åker bil passerar de nedlagda eller bolmande industrier, stålet och betongen döljer den natur som numera är förstörd, utsläppen genom rör i vattnet eller rör i luften förpestar tillvaron, hans skriver det inte, men likväl står det där att läsa. Jag är full av beundran för det litterära hantverket, det är mästerligt.
Roth fick inte Nobelpriset, läs honom i alla fall.