Röster om det andra världs-kriget

I kväll kan man höra den första reprisen av två av journalisten Li Skarins dokumentär Farmor, mormor och kriget, som sändes för första gången för en vecka sedan. 

Kultur och Nöje2005-05-21 06:30
<STRONG>RADIO <BR>Farmor, mormor och kriget <BR>Dokumentär av Li Skarin <BR>Sveriges Radio Norrbotten P1 <BR>21/5 klockan 20.03 </STRONG><BR><BR><BR>Till 60-årsminnet av andra världskrigets slut har Sveriges Radios Luleåredaktion satsat på flera dokumentärer under ledning av producenten Gunilla Bresky. I samtliga fall är det de enskilda människo-ödena som lyfts fram, brickorna i det stora spelet om makten.<BR>Journalisten Li Skarin går den enkla vägen till sin egen farmor och mormor och tar del av historien, som här blir både allmän och mycket personlig. <BR>Farmor Lydia Lundberg bodde i Finland och mötte kriget på mycket nära håll. Hon arbetade på krigssjukhus och blev i unga år änka efter att hennes man stupat vid fronten. När byarna i norra Finland brändes fick hon fly till Sverige. I dag är hon 82 år och berättar sina minnen för sitt barnbarn hemma i Lauker.<BR>Mormor Mimmi Lestander växte upp i Nordnorge och upplevde kriget och åren efteråt som barn och tonåring. Glömmer aldrig de svältande krigsfångarna, de som byggde vägen, föräldrarnas och de vuxnas försiktighet, den ständigt närvarande rädslan.<BR>Kan man ärva den där oron, frågar sig Li Skarin, och låter farmor och mormor i lugn och ro formulera sina tankar. Ofta blir det tyst, paus-erna är långa när det allra svåraste kommer på tal. För farmor finns kriget alltid nära till hands och när hon ser TV:s bilder från dagens Irak vet hon precis hur människorna har det.<BR>Det är många inom dagens dokumentärtradition som använder sig själv och sina närmaste i sina berättelser. Resultaten och kvaliteten varierar, men i Li Skarins fall tillför det nära släktskapet något väsentligt till historien. Kriget är närmare oss än vi tror, tiden påtagligt relativ, visar hon genom sitt medvetna val av form. Hur kan någon påstå att våra apatiska flyktingbarn låtsas, tänker jag när jag hör Lydia Lundbergs och Mimmi Lestanders röster tunnas ut när de drar sig till minnes det hemska. Vad är en människa och vad gör skräcken med oss? Berättelsen i berättelsen bär långt. Så länge Li Skarin litar på kraften i sina förmödrars berättelse och i den form hon själv valt för den är det hela mycket starkt och mycket bra. Men ibland tycks det som om hon inte riktigt litar på att historien går fram, måste kommentera den själv, som försökte hon förstärka den. En svår balansgång och ett berättarknep som måste ansas hårt för att fungera. Bildspråk är en känslig sak, ställer höga krav. Där är noggrannhet allt, minsta lilla missljud skräller som en dissonans. <BR>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!