Hjälp att berätta har Rosengren fått av Johan Hakelius, bokens medförfattare. Det kan behövas eftersom det finns mycket att skriva om.
Boken är kronologiskt upplagd, från uppväxten till nutid. Huvudpersonen är en av de många fyrtiotalisterna, född 1942. Berättelsen om honom blir en berättelse om det svenska samhällets utveckling.
Björn Rosengren växer upp under enkla förhållanden. Pappan är skräddare. Och Björn utbildar sig till bilmekaniker. Det är ett arbetaryrke, något att komma ihåg eftersom Rosengren i över tio år var ordförande för tjänstemännens fackliga centralorganisation Tco. Före det var han i sex år ledare för de kommunala tjänstemännens fack, Sktf.
Rosengrens memoarbok är en berättelse om en enastående yrkeskarriär. Det är samtidigt fråga om en klassresa som Rosengren gör till allt högre, och inkomstrikare, positioner.
Han beskriver en rad egna karaktärsdrag. Det går att stapla stödord för dem, som rastlös, karriäristisk, pragmatisk, beslutsför, uppåtsträvande, risktagande, alliansbyggande.
Likt ett mynt har dessa två sidor, en positiv, en negativ. Rastlösheten ger framåtanda och rörelseriktning, men kan ses som slarvighet och ovilja att långsiktigt ta ansvar och förvalta.
De pragmatiska och beslutsföra sidorna har Rosengren haft nytta av i olika roller. Det har fört honom framåt, fått saker gjorda, men även lett till att han trampat på tår.
I varje yrkesskede visar sig de olika sidorna av Rosengrens karaktär och ger positiva och negativa effekter.
Trots att Rosengren skriver om sitt intresse för opinionsbildning och att påverka genom medierna är han en person som får saker gjorda. Med en sådan förmåga blir det också felsteg.
Rosengrens fackliga bana tar stopp efter Tabuaffären, som skildras i medierna sommaren 1994. Den gällde en händelse sommaren 1991 då Björn Rosengren hamnade på en nattklubb, av pressrubriker kallad strippklubb eller porrklubb. Rosengren får avgå som ordförande för TCO.
Ett och ett halvt år senare utses Rosengren till landshövding i Norrbotten och agerar i det ämbetet kraftfullt för länets bästa. Även om en del kritiker finns mot honom, Lars Törnman nämns, vinner Rosengren många norrbottningars gillande och rent av deras hjärtan som en omtyckt landshövding.
Han sitter bara två år och nio månader på posten. För hösten 1998 bli han näringsminister i Göran Perssons regering, med ansvar för nästan en sjättedel av statsbudgetens utgifter. Han kallas superminister.
Turerna runt försöket att fusionera Telia med norska Telenor, vilket misslyckas, är en av de stora händelserna under Rosengrens ministertid som varar i fyra år.
Efter valet 2002 lämnar han regeringen, trots att han blivit S-distriktet i Norrbottens ordförande och hamnat överst på valsedeln till riksdagen och fått många personkryss.
Rosengren tar nämligen nästa karriärsteg, till näringslivet som rådgivare i Stenbecks företagsimperium och dess nya ledare Cristina Stenbeck sedan hennes far, huvudägaren Jan Stenbeck, dött.
Övergången till Stenbeck ger ett stort lönelyft jämfört med ministerlönen och Rosengren gör även egna vinstrika affärer. En klassresa krönas.
Rosengren är nu egen företagare med inriktning på kommunikation.
Björn Rosengrens memoarer är en utförlig skildring av en driftig person som varit aktiv och synlig på höga positioner i nästan alla samhällets sfärer. Sådana personer är sällsynta. Få av dem skriver memoarer. Detta är en av dem.