Rosenberg ger läsning utan facit

Ibland är Göran Rosenberg högintressant, särskilt om man jämför honom med andra så kallade samhällsanalytiker. Då är han rent lysande. Andra gånger är han långrandigt mumlande och därmed en prövning. Hans samling av de senaste årens artiklar, Utan facit mår därför bäst av selektiv läsning. En del skulle ha fallit för åldersstrecket. Texterna ordnas under åtta stora block med titlar som Vi och dom, Lönen och mödan och Plikten och profiten.
Titeln är pricksäker och fångar Rosenbergs metod. Hans karta är inte färdigritad, hans facit blir aldrig färdigskrivet. Det är mycket sympatiskt. Han har också förmågan att gjuta in eftertanken nästan genast. Journalistreflexen är den motsatta. Världen blir då ett formlöst kaos där inbjudna experter eldar under oförståelsen och journalisten ställer frågor om det omöjliga. Sedan kommer slutsatsen: vem ska avgå?
Så skulle aldrig Rosenberg skriva. Han tänker på steg två genast. Det som kommer efter känslan, upprördheten, själva händelsens sensation. Det gör han under Irakinvasionen, och strax efter 11september och kriget mot terrorismen. Det är inte oerhört djupsinnigt, det är bara ovanligt. Han sorterar själv tänkarna i rävar och igelkottar, efter en bild hos en gammal grekisk diktare. Enprincipmänniskorna är igelkottar, en Platon, en Nietzsche. Rävarna följer alltid flera spår, tål motsägelser: Aristoteles, Goethe, Shakespeare. Och Rosenberg själv.
Han ger mig hemkänsla eftersom han tar tillvara det bästa från vänsterns 60-tal. Allt kan diskuteras och en analys kan genomtränga det svartaste mörker. Dogmatik har han ingen förståelse för. Men han tar sig an Israel-Palestina, EU, president Bush, Irak, svensk vårdkris, ja vadhelst som världens politik handlar om. Det mesta har varit på sidorna i DN, längre essäer är hämtade från den avsomnade Moderna Tider.
Han redogör för problemet och så benar han upp. Ibland lite skolmästaraktigt, oftast mer elegant. Han har principer och det måste ta sin tid, därav en viss långdragenhet. En del av beläsenheten skulle må bäst av att inte synas, citat av samtida tänkare är inte automatiskt någonting intressant. Allt hänger på sammanhanget.
Bäst blir han när sinnet rinner på. Han ser Noréns pjäs Sju tre och flammar av ilska över styckets moraliska relativism, inget ont, inget gott. Nazistiskt träck rinner oemotsagt genom replikerna, motkraften svag och mesig. Regissören är en enda stor postmodern undfallenhet och Rosenberg rasar. Han satsar sig själv och släpper det svalt undervisande.
Kanske är ilskan en egenskap han skulle bruka lite oftare? Tillsammans med den analytiska mångsidigheten skulle den aldrig riskera att ta över hand. Men läsningen skulle kännas piggare.