Rose Lagercrantz berör på djupet

Humlan vill bli detektiv när hon blir stor, men när ett fall dyker upp i verkligheten räcker det inte att hon är bra på att lista ut vem som är boven i mysterieböcker. Det blir lite allvarligare också, i verkligheten, särskilt om man själv är misstänkt. Humlan är en liten tapper tjej som tillsammans med en ledsen pappa och lillasyster lämnat ett stort rött hus, häst och katt på landet, för en lägenhet i Stockholm. Mamman har inte flyttat med, utan arbetar i London och snart förstår Humlan att hon kanske inte kommer tillbaka alls. Vem skulle inte under sådana omständigheter vilja bli bekräftad? Och det blir Humlan. På den fjärde dagen i den nya skolan hittar hon ett äkta pärlhalsband i bänken. Pappa och farmor säger att hon måste lämna det till fröken, men så löser man inga mysterier tycker Humlan. De dumma utomjordingarna Så en dag är pärlorna borta och Fabian, den hemlige beundraren, är inte glad. Hans mamma är rasande över att arvegodset är stulet och Fabian, som aldrig i ord hann visa Humlan sin kärlek, behandlar henne nu som luft. Allt det kostbara i livet har i ett slag blivit lika oåtkomligt som stjärnorna. Halsbandet har bara sått split och avund och förtal och det är nu som Humlan överger mysteriboken och i stället kommer hem med en bok om de dumma utomjordingarna som kommer till jorden för att ta syret från människorna. Vad är människor bra till, undrar de. Det står i boken att bara om någon lyckas förklara för dem vad en människa är för något, kan jorden räddas. Som om det inte räckte att hitta pärltjuven! Nu måste hon dessutom beskriva för de gröna gubbarna varför människor är bra. Farmor och fröken är kloka Rose Lagercrantz berör på djupet och hon skriver vackert och starkt om den verklighet Humlan lever i, om ensamhet, vänskap och kärlek i alla dess faser. På ett plan är det inte så illa. Farmor och fröken är kloka och varma personer som tror på henne. Men så är det mamman. Humlan längtar sig sjuk efter att tala med henne, men hon är sårad och arg och har bestämt sig för att aldrig mer prata med henne. I ett sådant nödläge måste känslorna ha någonstans att ta vägen. Jag tror att utomjordningarna är Rose Lagercrantz lösning på problemet. När fara tassar runt själen orkar man inte riktigt och Humlan hittar ett sätt att lägga allt detta utanför sig själv. Tills hon hinner ikapp. Allt ordnar sig inte till det bästa, men kärleken smälter ilskan och Humlan kommer till insikt om att mamma, även om hon inte vill ha pappa, vill ha henne.