Tidsdokument i kortprosans form - enligt förlagstexten. Kupé nr. 6 var mättad av doft, inlevelse och närvaro i skildringen av en ung studentska och en alkoholiserad hustrumisshandlande ryss på tågresa genom Sibirien. Romanen fick med all rätt Finlandiapriset. Det öde pinade landskapet, det omaka paret som tvingas till någon sorts förståelse och acceptans av varandra, har en klaustrofobisk nerv som i en thriller.
Så inte i Sånt är livet som förenklar till kollapsens gräns. Liksom missar helt inträngande, empati, blick för orsak eller samband. Fabler kallar hon texterna för, alltså osant prat. Men tanken att hon läst blaskiga tidningar och gått igång på fördomar om socialt utslagna människor, ligger nära. Som här i en sammanfattning av en trettonårings liv på sju rader. ”... När jag vill få majen helgalen, skakar jag mitt fläsk så det smäller, jag fiser och rapar. Om kvällarna suger jag på en egen tutt”.
Eller åtta rader om den medelålders kvinna som påträffats död i sin lägenhet i sällskap med en ”stor och fetlagd schäfer”. Kvinnan har legat död i veckor, men den ”vänligt sinnade schäferhunden fann ett nytt hem hos grannen”. Punkt. Man ska förmodligen förfasa sig över att hunden som, underförstått, ätit av liket ändå får leva. Man längtar till Morran och Tobias i SVT för att lyteskomiken där också innehåller humor och värme.
Kanske är prosatexterna tänkta att vara satir? Men varför då skriva som om det var de vingbrutnas perspektiv vi lyssnade på.
Troligare då att detta är tidiga texter av Liksom som förlaget nu gör en chanstagning med i kölvattnet av den förra succén. Jag förstår i alla fall inte vem texterna riktar sig till. De utslagna själva? Till en publik som sitter trygg framför teven och följer eländet i Saudiarabien eller i lägenheten bredvid?
Kanske är texterna helt enkelt inte genomarbetade tillräckligt och därför så långt från insikt och bakgrund till människors misslyckanden.