Helt underbart det här. En hiphopskiva som låter som hiphop lät för, säg 20 år sen. Alltså ambitiös och djup och inte sådär orolig och trendkänslig som den numera alltid låter. Om den inte är helt uppåt väggarna experimentell (tänk Shabazz Palaces, Tyler The Creator med flera). För vad som skedde där, i skiftet mellan 1980-tal och 1990-tal, var att hip hop (och kusinen r’n’b i nästa decenieskifte) höll på att bli medveten musik på samma sätt som Marvin Gayes What’s Going On fick soulen att flytta fram positionerna 20 år innan det. Musikaliskt såväl som tematiskt gör Roots om det konsttycket: episk och långsam musik, i gränslandet mellan hiphop och soul, med texter som spänner över hela skivan, berättandes en mer eller mindre sammanhängande historia.
Det är lite svårt att plocka ut enskildheter, skivan sitter faktiskt och för ovanlighetens skull ihop för väl för det. Men skivor och låtar jag associerar till, förutom de jag redan nämnt ovan: Mama’s gun, B.I.B.L.E, It was a good day, There’s a riot going on och There’s no place like America today. Det är en klassiker. Jag som trodde att Roots krupit in i sina ryggsäckar och gått vilse där. Härligt att ha fel i bland.