Och när Sankt Petersburg Balett of Tchiakovsky gästar Luleå med sin uppsättning av Romeo och Julia är det Old school det handlar om. Allt från dekor, kostym till koreografi vittnar om en tolkning med djupa rötter i historien. I just denna uppsättning närmast som en saga, där man inte sparat på de dramatiska övertonerna. Det återkommer vi till.
Först en lite kort resumé av denna balett som bygger på William Shakespears pjäs med samma namn. Platsen är Verona i Italien där rivaliteten mellan Capulets och Montagues skapar blodspillan till prins Escalus förtvivlan. Montagues arvtagare Romeo som är olyckligt kär övertalas att gå på Capulets bal av sin vän Mercutio. Balen har anordnas för att hitta en friare till Capulets dotter Julia. Romeo och hans vän kraschar in på festen. Romeo möter Julia och de unga tu blir blixtförälskade. Komplikationen är att de tillhör rivaliserande familjer.
Kärleksdramat är överordnat. Två unga, motarbetade av alla på grund av en konflikt de ärvt, och som slutligen går i döden för sin kärlek.
Det är dramatiskt och hjärtskärande, men i just denna uppsättning närmast överdramatiskt. Hår slits bokstavligen i förtvivlan. Nöd, liksom kärlek skriks ut. Det fäktas mycket och gift dricks med övertydlig inlevelse.
Koreografin som i stort bygger på vackra tablåer, är förvisso vacker men saknar undertext. Missförstå inte. Det behöver inte vara dåligt, är inte dåligt, men tolkningens sagoskimmer gör att föreställningen närmast känns som att den vänder sig till barn. Tolkningsföreträdet ligger hos koreografen, ingen annan. Det blir i längden smått tråkigt som publik.
Men köper man konceptet, att få en vackert talad berättelse serverad, är givetvis detta gott nog. Dansarna är skolade. Hantverket sitter där. Tamara Sheliakova, tolkar Julia med naivitet och energi. Yuri Zolotuhin som Romeo är både skör och kraftfull men verkar inte ha sin bäst dag just denna kväll. Piruetter avslutas inte, han snubblar in i scenografi och lyften är inte så rena man är vana att se vid klassisk balett. Han ger nästan intryck av att vara van vid en större scen. Det blir nämligen stundtals ganska trångt när alla står på scenen. Max Shmakov är kvällens största behållning i tolkningen av Romeos vän Mercutio. Klockren som retfull spelevink och med höjd i hopp man kan avundas.