En berättelse från sekelskiftet 1900 när Norra Norrlands inland äntligen blev det förlovade landet genom storskalig råvaruexploatering och konsekvent besittning av samiskt land.
Bakom den bibliskt klingande titeln ryms en nybyggarberättelse från Tornehamn om exploatering och orättvisor, den historiskt egentliga bilden av detta norrländska skede när järnvägen band samman landet och bröt upp samisk mark samtidigt som nationalromantiken och nationalparkerna blomstrade ikapp. Bilder från ett rallarsamhälle som håller sig med egen präst, visserligen ganska vankelmodig, en prästhustru som våndas och plågas av ödemark och barnlöshet, dessutom finns ett brokigt arbetarkollektiv och en samisk befolkning som kanske kan skolas in i det svenska projektet genom prästfruns pedagogiska omsorger.
Det historiska ramverket är fast och tillförlitligt, ett rallarsamhälle växte faktiskt fram i Tornehamn när malmbanans slutetapp byggdes färdig, och som alltid i industrins pionjärskede fanns människor i massor, runt femtusen arbetare drog järnbanden genom de lappländska markerna. Kapellet och kyrkogården finns kvar upplyser författaren i den sakliga efterskriften.
”Och bergen skall rämna” är en historiedokumentär där personteckning, intrig och övergripande konstruktion hela tiden agerar staffage till det egentliga porträttet, det som handlar om det sakhistoriska skeendet. Romanfigurerna har svårt att få liv i kallblåsten och hårdempirin, replikerna är tydligt utskurna men tyvärr just så stolpiga som de brukar vara i historiska dramadokumentärer.
Prästfrun Hedvig är den som kommer närmast, hennes utsatthet, hennes vilja att vara både självständig och till lags bland klassmotsättningar, orättvisor och storsvensk övermakt skapar åtminstone medkänsla. Prästen Georg har svårt att komma till tals både med värld och kyrka, den onde förmannen Lundholm är enkelskuren och grym och Hedvigs lillebror David kämpar som oftast förgäves mot övermakten i ett arbetarkollektiv där solidaritet inte verkar vara främsta ledordet.
Men så var det där med gestaltningen, den konstnärliga övertygande kraften och helheten i scenerna från detta engång verkliga Norrland. Där letar man förgäves efter den magi som förvandlar ord till kött och blod och skrivna scener till någonting bättre och mera troligt än verkligheten. Historien är sann, men romaners uppgift är att ljuga övertygande, inte att vara tjänare åt den historiska sakligheten.