Kärnan i “Vänd dig inte om” är en mordgåta. Som sig bör. (Det är trots allt en kriminalroman.) Men precis som i Tove Alsterdals tidigare verk var det inte kring det centrala brottet som visionen först uppstod. I stället fanns där en större idé. En grundpelare för deckaren att vila på.
Den här gången var det minnet av en plats.
– jag har alltid velat skriva om det, det finns så mycket där som jag burit med mig. När jag var tillbaka dit för några år sedan hängde det en banderoll där som byggbolagen satt upp: ”Vi bevarar idyllen på Beckomberga”. Det var lite av en trigger. Ska man bara glömma bort den historia som var?
Beckomberga, där Alsterdals nya roman tar avstamp, är mycket riktigt en radhusidyll. Men en gång i tiden var det Sveriges största mentalsjukhus, och för lokalbefolkningen var legenderna kring institutionen välkända.
– Det var inhägnade områden omhöljda av någon slags mystik, minns Tove Alsterdal.
I Stockholmsförorten Jakobsberg växte hon upp med skrönorna – men fick också uppleva dem på nära håll, genom jobbet som mentalvårdare.
– Mycket av det jag skriver om i boken är antingen sanna historier eller legender som gick om Beckomberga. Jag har fått hjälp att minnas av gamla arbetskamrater – det fanns en sjuksyrra på avdelningen som jobbat där sedan sextiotalet och kommer ihåg varenda patient. Så själva historien är fiktion, men jag väver in verkligheten. Gamla patienter och så, även om de är maskerade.
Sjukhuset stängdes 1995, under den så kallade psykiatrireformen, då tanken var att psykiskt sjuka skulle integreras med resten av samhället. Men resultatet lämnade mycket att önska.
– Det var på många sätt en hemsk plats och det fanns en anledning till att man stängde den, men samtidigt är inte verkligheten så enkel. Många släpptes ut på gatorna och dog som flugor; andra skulle flyttas till sina hemkommuner, men egentligen var deras enda hem Beckomberga. Det var deras hem och deras värld.
I boken råkar en person som tigger på gatan bli vittne till mordet som handlingen kretsar kring. Idén om tiggaren som ständigt närvarande iakttagare i en stadsmiljö blev också ännu en pelare som deckargåtan skulle komma att vila på. Tove Alsterdal drar paralleller mellan att vår tid är en av många perioder då tiggeri stigmatiseras, och hur psykiskt sjuka behandlats historiskt.
– Romanen uppstod på något sätt när de två idéerna möttes, och det finns beröringspunkter. Innan man stuvade in de psyksjuka på de här institutionerna så stuvade man in tiggare, för att de störde stadsbilden. Det fanns inget mer störande för 200–300 år sedan än någon som satt på gatan i stället för att faktiskt arbeta för sitt uppehälle. Och det märker man nu också, när det är så många som tigger på våra gator, att det provocerar väldigt mycket. Man blir störd, får skuldkänslor, känner medlidande. Alla de här känslorna som det väcker, jag tycker det är spännande.
Hur lätt vi avhumaniserar människor, alltså, då vi betraktar dem som en uniform grupp främlingar. Vare sig de är mentalpatienter eller tiggande romer. Som vanligt har Tove Alsterdal lagt mordgåtan mot en fond av någonting större. Någonting hon velat uttrycka ända sedan den där första veckan på Beckomberga för 35 år sedan.
– Jag var panikslagen för att jag skulle in den här världen. Människorna såg läskiga ut, betedde sig läskigt. Jag balanserade på den här väldigt tunna linjen, över någon slags avgrund där man upphör att betrakta människor som människor. Det var min drivkraft att skriva om det; att det finns människor som inte passar in i den här världen av radhus. Och dem försöker vi ofta stuva undan. Vi ska fixa till människor så att de blir friska och funkar i samhället, men det går inte alltid. Men man får leva ändå tycker jag. Lite så.