Eva Swedenmarks författande gör mig förvirrad. Å ena sidan skriver hon så jag rörs till tårar, å andra sidan blir jag ibland riktigt ilsken av den förklarande tonen. Den dammar liksom till gestaltningen och får hela romanbygget att vackla. Just nu är hon aktuell med två nya romaner för unga: Frusna ögonblick och Man överlever, jag lovar.<br>Frusna ögonblick visar sig snart också irritera mig ordentligt. Den utspelar sig i ett av Eva Swedenmarks två litterära landskap, barndomsstaden Sundsvall, där huvudpersonen Gabrielle går första året på gymnasiet.<br>Gabrielles funderingar kring den egna identiteten: Vem vill hon vara? Hur uppfattar de nya klasskompisarna henne? Är hon kär i Alexander? Vill hon träffa sin förlupne far? är precis som i många andra ungdomsböcker romanens kärna.<br>Men det ÄR inte ämnet i sig som gör mig trött. Det som frestar på är hur Eva Swedenmark, och då särskilt i de första två tredjedelarna av romanen, ska vara där och pilla med sina förklaringar. Förutom Gabrielles terapeutiska dikter som är gestaltning nog gör författaren hennes trevanden så övertydliga att det blir tråkigt. Mot slutet reser sig dock romanen en aning och tonårens självupptagenhet får verklig gestalt. Något som Swedenmark säkerligen uppnått även utan alla förnumstiga funderingar hon lagt i Gabrielles hjärna.<br>Man överlever, jag lovar är då en mycket bättre roman. Den är en fortsättning på Hemligheter från 2001 och utspelar sig i Swedenmarks litterära landskap nummer två, Enskede. Det är tidig höst och Johanna har just börjat åttan. Lugnet som lagt sig i familjen efter en kris, en pappa som dragit men återvänt efter en utryckning av mamman, har visat sig vara tillfälligt. Men Johanna som tog ett stort ansvar förra gången familjen skakades försöker den här gången istället leva sitt eget liv. Hon håller sig undan och prövar precis som Gabrielle i Frusna ögonblick själv kärleken.<br>På det och många andra sätt är flickorna i de båda romanerna syskonsjälar. Egentligen ganska trygga, mer sura än svikna och dessutom handlingskraftiga; föräldrarnas kraschade kärlek hindrar dem inte från att själva lockas av den stora känslan. Det är bara det att Johanna är så mycket trevligare att lyssna på.<br>Och kanske beror det på formen. Frusna ögonblick är skriven i tredje person, vilket verkar kunna ge mer utrymme åt författare att gena förbi gestaltningen och i stället förklara vad som skett. Man överlever, jag lovar är däremot skriven i jagform som en berättelse över en tekopp en natt i soffan där läsaren uttryckligen är utvald som lyssnare. <br>Något som definitivt är mer effektivt för att skapa realism än de välformulerade reflektioner som Gabrielle lägger kring sina egna reaktioner i Frusna ögonblick. Genomgående har Eva Swedenmark hittills också visat sig vara mycket säkrare i tonen i de romaner där huvudpersonen är yngre.<br>Att författaren sedan vid sidan av det otäcka vill ordna allt till det bästa med en pappa som återfinns, en pojkvän för flickan att pussa, en mamma som reser sig ur askan och samtidigt ger romanerna drag av underhållningslitteratur, kan jag däremot förlåta. Livet är ju lyckligt då och då.<br><br>
