Var och en med sitt skäl, sin verkan, men kanske också med det gemensamt att de omsluter en smärta. Det är inte rons tystnader det är frågan om, utan orons.
Makarna Simon och Eva har träffats unga, uppfostrat barn, bedrivit yrkesliv, och befinner sig nu i en utplanande middagstimme. Simon, som är äldre än Eva, försvinner gradvis in i demensen, stumnar, förvandlas till en stillasittande kropp som inte deltar.
Simons tystnad pekar också in mot hans historia. Han är jude och familjen undkom med en hårsmån nazisternas förföljelser under andra världskriget, medan en stor del av den övriga släkten strök med. Den till Norge invandrade Simon har i alla år låtit bli att berätta om det som hänt för sina barn, trots flera ansatser.
Det är något som ruvar och gör sig påmint också i de vuxna barnens liksom gnagande irritation över hur föräldrarna lever och är. Eva för sin del har tigit om ett barn, en son, som hon fick i sena tonåren, innan hon träffade Simon, och lämnade bort. Hon säger sig inte sakna barnet eller förknippa bortlämnandet med någon särskild sorg, men ju äldre hon blir desto närmre tränger sig händelsen.
Merethe Lindströms roman är onekligen vad man kan kalla habil och välstrukturerad, med delar som intrikat krokar i varandra och med en mångbottnad tematik, men under läsningens gång växer också känslan fram av konstruktion, av en berättelse som på ett övertydligt sätt vill "beröra".
Det ligger en vädjande finhet över romanen som det är svårt att ta till sig. Där har vi ålderdomens melankoli och kroppsliga försvagande, där har vi krigstemat och minoritetens lidande, där har vi barnens ljusa lockar och näpna sätt och deras utveckling till mer eller mindre förhärdade vuxna.
Mycket av detta ligger också i språket, som lutar sig mot en sådan där andlös, halvpretentiös genomskinlighet som ofta brukar tillskrivas den gode samtidsberättaren per se, och rendera priser och gott mottagande, men som i själva verket mest är helt konventionellt och glanslöst. På 214 sidor tar Lindström egentligen inte en enda språklig risk, vilket är ett problem för den framställning som vill verka medryckande.
En viss laddning har emellertid berättelsen om familjens lettiska hemhjälp, Marija, som vinner makarnas förtroende men som genom en förflugen replik öppnar upp mot en brutalitet, inte bara inom henne själv utan i själva kulturen. Utan att veta om det rör hon runt just vid det som för familjen kan sägas vara tystnadens historia.