Den amerikanske författaren Austin Wright, sedermera professor I kreativt skrivande, gick bort 2003. Tio år tidigare 1993 hade han släppt Tony och Susan som fick fina recensioner. Nu utkommer den på svenska.
Förlaget har valt att kalla boken för spänningsroman, det är inte fel om man med det menar en spännande roman. För det handlar om något mer originellt och djuplodande än vad man i dag i förstone förknippar med den underhållande spänningsgenren.
Egentligen finns två böcker i romanen. Dels den roman som Susan får skickad till sig av sin före detta man Edward som hon lämnade för 25 år sedan. Dels berättelsen om hennes läsning av boken, vilket i sin tur väcker minnen av Edward, mannen hon trott att hon för länge sedan lämnat bakom sig.
Kompositionen är intrikat. Susan sugs steg för steg in i den värld som är författaren Edwards. Och det är ingen trevlig värld, ska sägas. Där företar universitetsprofessorn Tony en nattlig bilresa med sin familj mot deras sommarhus. På vägen träffar de på tre busar som i ett slag förvandlar idyllen till mardröm. Det som händer gör Tonys förfinat akademiska vardag till något som i stället handlar om djuriska instinkter, hämndtankar, kamp för att överleva och leva vidare.
Hela den här berättelsen, Edwards roman, är i sig förtätad, mycket välskriven och skulle utan tvekan kunnat bära på egen hand. Den har ett fullt tillräckligt driv framåt och är intressant nog för att vara en roman i sig. Men Wright nöjde sig inte utan fogade till denna också berättelsen om Susan, även den innehållande ett starkt framåtdrivande spänningselement. Varför har Edward skickat henne en bok som handlar om någon som förlorat de han älskat? Någon som steg för steg blir råare och mer kompromisslös i sin längtan efter hämnd?
Svaret på frågorna ska inte avslöjas här. Men så mycket kan sägas som att Wright kunde konsten att koppla ett bergfast grepp om sin läsare, det är näst intill omöjligt att komma loss. Att prosan skimrar och den knivskarpa psykologin får det att gå rysningar utefter läsarens ryggrad gör inte saken sämre. Thomas Andersson ska också ha en eloge för sin känsliga översättning. Att ge rättvisa åt Wrights på många sätt originella bildspråk är inte enkelt. Tony och Susan är kort sagt en välmotiverad återutgivning som förtjänar att få många nya läsare.