Rollfigurerna blir pappfigurer

Wolverine är regisserad av Gavin Hood, mannen bakom Oscarsbelönade Sydafrikadramat Tsotsi. Därför skulle man kunna förvänta sig en actionrulle som fungerar på flera olika nivåer, men nej, Wolverine är inte den filmen. Jag gillade de två första X-men-filmerna, trean var svag. Den här är i samma liga som sista filmen i trilogin. Tydligen ska Wolverine (Hugh Jackman), eller Logan som han annars heter, ha varit med redan under det amerikanska inbördeskriget (i nutid är han alltså över 150 år gammal). Brorsan Victor (Liev Schreiber), som senare utvecklas till skurkaktiga Sabretooth, har slagits vid hans sida i de flesta krig som USA varit med i. Under de första tio minuterna etableras brödernas relation. Sabretooth är den som gärna mördar och våldtar oskyldiga i krig medan Wolverine visar att han själv innehar en moralisk kompass. Strax därefter blir brodern Wolverines nemesis, ja, eftersom han är ond. Styrkan i de två första X-men-filmerna var att skurkarna inte var genomonda, de drevs bara av en annan ideologi än de goda. Det krävs fantastiska skådespelarinsatser (som Ian McKellens i X-men 1 och 2) för att skildra tvetydigheten på ett bra sätt. Wolverine är mest ute efter feta explosioner. Inledningen härmar Watchmen: någon håller på och dödar mutanter som varit i samma team som Wolverine. Vem kan det vara? Det visar sig ganska snart att den onde generalen Stryker och Victor är skurkarna i dramat. Wolverine gav mig ungefär samma känsla som Die Hard 4.0. Båda filmerna är underhållande, men någonstans på vägen har rollfigurerna blivit pappfigurer som kan göra precis vad som helst, smärtan och verklighetsförankringen är inte längre närvarande. Jag har högre krav än så här på superhjältefilmer efter att ha sett Watchmen och The Dark Knight.