Tja, minnet har ju en tendens att vara kort. Men ändå långt borta på 1930-talet sysselsatte sig ju Fridolf Rhudin och Åke Söderblom med den tidens stand up. På 1940- och 1950-talet Carl Gustaf Lindstedt och Gösta Bernhard, på 1960-talet Lars Ekborg, Povel Ramel, Martin Ljung, Hasse & Tage, på 1960- och 1970-talet Roffe Bengtsson och därefter är vi framme vid de exponenter som i praktiken fortfarande förmedlar sina konster.
Och det här var ju bara i lilla Sverige. Borta i USA kan de lösa trådarna knytas ihop med det som Will Rogers och Eddie Cantor hade för sig på 1920-talet. Och därefter blev det ju bara hur många som helst: Lenny Bruce, Mort Sahl, Richard Pryor, Bill Cosby, med oerhört många flera fram till dagens Tina Fey och både manliga och kvinnliga kolleger till henne.
Konceptet Raw Comedy Club har existerat i ett antal år. Men aldrig angjort Luleå förrän i torsdags, då sammantaget en kvintett-bukett av komedi-akter en efter den andra störtade in på Stora scenen i Kulturens hus och beslutsamt underhöll en minst sagt receptiv publik om några hundra stycken.
Andra stoppet på en pågående turné. Uppenbarligen hade det inte gått så bra i Umeå kvällen före, lät flera av de medverkande komikerna oss förstå.
Men i Luleå gillade publiken beredvilligt det allra mesta och vrålade högljutt av skratt, så pass mycket att komikerna på scenen blev överrumplade och bara vred upp underhållningsfrekvensen ännu mera.
Jag skulle rå-ljuga om jag påstod att jag visste särskilt mycket om de medverkande sedan tidigare. I klartext: föga och ingenting alls.
Men de ägde alla den där speciella publikkontakten, gick ut offensivt och låg sedan endera kvar där eller också ökade de bara obesvärat tempot.
Tre svenska akter, en amerikansk (via England) och så en trio "mates" från Australien.
Det var vad som erbjöds. Och ni får tro mig om ni vill eller också låta bli men: det gemensamma för allt detta var att det var skrockande roligt, verbalt stilettartat, vällustigt skabröst och allt av detta - utav bara H-E!
Mårten Andersson startade och hade sedan som uppgift att knyta samman de respektive akterna. I mitt tycke var han också allra bäst: farligt skarpt skämtsam, observant som en kobra-orm, ständigt rapp och dito slängd i käften.
Givetvis grep (metaforiskt) både han och de övriga tag i personer på första raden eller så och sparrade lite lätt med dem. Dock inte så där jobbigt som Jonas Gardell brukar göra. Vänligare, men ändå vasst.
Och svenskarna var samtliga faktiskt helt okej på att imitera dialekter. Exempelvis norrländska, som annars bara brukar låta pinsamt när sörlänningar försöker sig på det.
Mårten Andersson fixade det bra och det gjorde även Kristoffer Appelquist och även Marika Carlsson.
De två sistnämnda hade för övrigt nyligen belönats som Sveriges bästa manliga och kvinnliga komiker. Den juryn hade absolut inte fel.
Kristoffer Appelquist vandrade även in i en påse med andra dialekter och breddade sig gradvis till att bli hysteriskt omfattande. Marika Carlsson yrde omkring och prickade in passningar och poänger hur (till synes) lätt som helst och påpekade att hennes adoptivföräldrar köpt henne på Ullareds och att hon, faktiskt, inte visste när hon var född eftersom hon var ett hittebarn; från Etiopien.
- Så jag läser alltid alla horoskop och går sedan efter det som är bäst.
Reginald D. Hunter var rätt mycket av en jovialisk vardagsfilosof från Georgia, USA, men hans bas är numera London, England, och han visade fram en både busig och charmigt smittsam sida som attraherade svårt.
Slutligen: den australiska trion Axis of Awesome har haft en mega-hit med
4 Chords Song och påminner osökt en del om nya zeeländska Flight of the Conchords men ... där tog arbetstimmarna slut för mig och jag har intet mera att rapportera.
Utom möjligen då detta som också förtjänar att återigen upprepas:
Det var kul utav bara H-E!
Synd om er som missade det.