Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu blir det till att stuva om i redaktionsrutan för tidskriften Rolling Stone, med anledning av reporterlegenden Hunter S. Thompsons död för en dryg vecka sedan.<br>Thompson har förekommit där i två funktioner. Dels som ansvarig för Internal Affairs Desk (ungefärligen: ansvarig för inrikesredaktionen) och så även under pseudonymen Raoul Duke (sports).<br>Den senare var lika med Thompson det också. Men jag har för mig att det var mera sällan som Thompson skrev under namnet Raoul Duke. Om sport skrev han dock emellanåt. Även om han var notoriskt opålitlig när det handlade om manuslämning och regelbundet drev Rolling Stones redigerare till vansinnets gränsmarkeringar, när hans utlovade texter aldrig dök upp.<br> ? Det är Hunter och Joe Esztherhas som har varit mina värsta mardrömmar, när det gäller utlovade texter som har anlänt först i den allra sista minuten, beskrev Rolling Stones chefredaktör och grundare Jann S. Wenner det läget, när jag för drygt 15 år sedan intervjuade honom på tidskriftens minst sagt komfortabla kontor på centrala Manhattan, i New York.<br> ? Eszterhas hade varit och bevakat motorcyklisten Evel Knievels minst sagt spektakulära försök att med sitt fordon hoppa över Snake River Canyon. Och vi höll på att bli tokiga eftersom det aldrig verkade komma någon text. Vi låg med nästan tio sidor öppna och hade ingenting att sätta in där, utom hans text. Den skulle bära hela det aktuella numret.<br> ? Texten kom till sist men då var det några av oss som hade blivit vithåriga i förtid. Om man säger så.<br>Den fortfarande pojkaktige Wenner log snett och fortsatte sedan med att berätta om hur det var att ha Dr. Hunter S. Thompson bland medarbetarskaran.<br> ? Jag har varit med om att skicka ut Hunter på flera uppdrag. Det är inte alltid som han är så bra på att höra av sig till redaktionen. Hans allra bästa stund var nog när han bevakade presidentvalet 1972 för oss; artiklarna samlades sedan till boken Fear and Loathing on the Campaign Trail ?72 (Thompsons och flertalet andra politiska reportars eskapader där skildras också livfullt av Timothy Crouse, även han verksam på Rolling Stone, i boken The Boys on the Bus) och den tillhör det bästa han har gjort.<br>Och så fortsatte Wenner:<br> ? Hunter är en god vän, en av de bästa skribenterna i USA och han kommer alltid att kunna publicera vad han än skriver för något här i Rolling Stone. Det är bara det att man, bokstavligen, aldrig riktigt vet var man har honom. . .<br>Det var ju så med Dr. Hunter S. Thompson. Glöm det där med Dr. förresten. Den titeln handlade han till sig på postorder och lade sig till med bara för att han tyckte att den satt fint.<br>Hunter Stockton Thompson, född i Louisville, Kentucky, 1937, är en av de stora journalistiska myterna under det förra århundradet.<br>Han tycks ha haft en lika naturlig fallenhet för spritorgier, LSD-missbruk och missade deadlines som journalistik.<br>Han gillade skjutvapen också och ett av hans senaste påfund var ?Shotgun Golf?, som innebar att man skulle skjuta på golfbollarna med gevär och inte enbart putta dem.<br>Hunter S. Thompson var mannen (och i stort sett den ende praktiserande utövaren, möjligen med undantag för amerikanen P. J. O?Rourke) bakom den journalistiska metod som han kallade för Gonzo.<br>Den är minst sagt lite udda och luddig men i det stora hela går den ut på att via så mycket stimulantia som möjligt försätta sig i så instabila situationer som bara tänkas kan. Och att sedan skriva om det som händer. Dock med självklart fokus på sig själv.<br>En äkta Gonzo-artikel handlar aldrig (upprepar: ALDRIG) om det som chefen på hemmaredaktionen har beställt. Ja, då förstår ni ju själva varför det i princip bara var Dr. Hunter S. Thompson som fixade den här sortens rapporteringar, som om man är snäll kan sägas vara en sorts utlöpare av den så kallade New Journalism-stilen.<br>De senaste decennierna levde han i en befäst och med allehanda skjutvapen (han var ganska paranoid till sin läggning) belamrad stuga belägen i Woody Creek, utanför Aspen, i Colorado.<br>Thompson anklagades flera gånger för att ha uppfört sig mindre väl mot de kvinnor som förekom hemma hos honom och som han bland annat badade i varmvattentunnor tillsammans med, samtidigt som han impulsivt sköt mot de påfåglar som också fanns på området.<br>En av Thompsons favoritfiender var den förre amerikanske presidenten Richard Nixon, som han skoninglöst jagade och skrev hånfulla kommentarer om i sina texter. På den tiden när Thompson fortfarande var giftigt briljant och oroväckande begåvad.<br>När Nixon försvann så var det som om luften gick ur Thompson. Han fortsatte att skriva, men med långa mellanrum och med en gentemot förr betydligt tröttare stil.<br>Men det finns texter av honom som hör till allmänbildningen för vilken journalist som helst. Boken om Hell?s Angels, reportaget Kentucky-derbyt är dekadent och depraverat, som finns översatt i tidskriften . doc nummer 4 från 1999, reportagesamlingen The Great Shark Hunt, brevkollektionen i The Proud Highway, romanen Las Vegas ? en grym resa till hjärtat av den amerikanska drömmen (på svenska 1980) samt Fear and Loathing on the Campaign Trail ?72.<br>Sök rätt på dem och upptäck att Dr. Thompson inte ständigt var den allt mera pajasbetonade drog-clown som han gradvis allt mera förvandlades till!<br>Katten Malin går nu även hon in i den stora kattmånaden mars. Rapporter om det läget följer. Och till nästa gång: Lev Väl.
