NÄ, JAG VAR aldrig och tittade på Jerry Williams avskedsshower i Luleå i helgen. Jag skulle inte jobba och inställde därmed alla övningar utanför hemmets dörrar. Och så har jag ju – faktiskt – också beskådat Jerka en himmelens mängd av gånger (och även pratat en hel del med honom) under årens lopp. Lika roligt varje gång, bägge sakerna. Samt att jag har lite svårt att tro att han verkligen kommer att helt lägga av med musiken. Varför skulle han göra det, han är ju bara 70?
Kanske skruva ner takten en del. Inte en massa härjningar genom Sverige längre. Men enstaka spelningar, där publiken får komma till honom i stället för att han kommer till publiken. Och han har inte sagt något om att sluta spela in skivor.
Och Chucken (alias Chuck Berry) är fortfarande troget igång. Några år över 80. Fats Domino är 85 och rör inte så mycket på sig, men materialiserar sig i tredje säsongen av det excellenta New Orleans-dramat Treme i tv. Och Jerry Lee Lewis (nästan 80) har inte gett upp, men Little Richard förklarade nyligen att han skulle göra just det, vid uppnådda 80.
OCH JERRY WILLIAMS (alias Erik Fernström, men det har han väl nästan glömt bort själv också) har inte så många (kända) intressen utom hundar, motorcyklar och styrketräning. Har man sysslat med något så intensivt i över 50 år som Jerry har sysslat med äkta rockmusik, då kan det ju närmast vara förenat med livsfara att bara lägga av. Helt. Så: please Jerry – gör inte det!
Jag har säkert sett honom cirka 10–15 gånger under årens ihärdiga förlopp. På festivaler som Sjöslaget och Luleåfestivalen (där han drog nära nog 20.000 pers under dess allra första upplaga!), en stadigt folkfylld kväll ute på Örnäsets idrottsplats, i Kiruna Folkets hus, med mera och med flera gånger. Det har alltid varit kul (om än inte alltid så väldigt originellt).
Jag ringde en gång till Stadshotellet i Luleå för att boka en intervjutid med honom. Problemfritt – ”kom förbi på eftermiddagen så fixar det sig”.
På lunchen råkade jag gå förbi den plats där apoteket i Luleå då befann sig. Jerry stod i kö. Jag gick in, klappade honom lätt på axeln och sa ”vi syns på någon timme”.
Jerry Williams blev därvid nästan lite skrämd och svarade ”va, gick du förbi här bara på chans eller vad?”.
Hans egensinniga Solnatugg har alltid varit mustigt och vid ett annat tillfälle signerade han mitt exemplar av den självbiografi som han författat tillsammans med Bosse Rehnberg sålunda:
– Så här vare och så här ere.
Man hoppas han får hänga med flera stunder till!
APROPÅ DEN SNART (på nyårsafton är det final) avgående borgmästaren med mera, Karl Petersen, i Luleå, så har det ju onekligen varit pedagogiskt att ta del av de bisarra öden och äventyr som hans borgmästarkollega borta i kanadensiska Toronto, Rob Ford, har en stark tendens att ständigt uppleva och genomlida.
Efter en diger upplevelselista som inkluderar häftiga fester med prostituerade, kokainsniffande, crackrökande, rattfylleri-förseelser, oralsexförslag till kvinnliga kolleger samt uppspöande av underhuggare så fick Torontos stadsfullmäktige nog och kräver den 44-årige Fords avgång.
Han vägrar. Men skolbarn är numera förbjudna att besöka stadshuset, med hänvisning till att det numera betraktas som ”riskabel miljö”.
Jag har en gång varit på en avtackning för ett avgående kommunalråd i Luleå. Det handlade om ”husmördaren” Aron Marklund, lokalen var Ripans Folkets hus och glasen stod uppradade på olika brickor.
På den tiden räckte det – likafullt – med en avtackning. Nu är det tre. Varför?
OCH ETT LÄMPLIGT straff för de högstadieelever i Kiruna som nyligen ropade ”Heil Hitler” och föreslog våldtäkt av skådespelerskan Bianca Meyer, under en teaterföreställning av En enkel biljett, som handlar om judeförföljelsen under andra världskriget, vore några månader vänd mot klassrumsväggen. I tystnad.
KATTEN MALIN KIKAR försiktigt ut genom ytterdörren och bedömer läget; bestämmer sig för att det trots allt är bättre inomhus och backar in igen.
Men: Äventyret fortsätter. Likafullt.