Povel Ramel, en av Sveriges allra mest älskade (och älskvärda), kreativa, allround-kunniga och i uppemot 70 år troget (och träget) verksamma artister och underhållare, avled på tisdagen i en ålder av 85 år.<BR>Ramel genomgick för en tid sedan en pacemaker-operation och återhämtade sig sedan aldrig riktigt från den.<BR>Povel Ramel är död och nu har det blivit just så där som han själv uttrycker det i den sorgset vemodiga Underbart är kort:<BR>? Trist varar länge.<BR>För efter Bellman och Taube kan man faktiskt sätta baron Ramel på en fullt värdig tredjeplats. Så självklart fullvärdig är han inom den oerhört mångfacetterade genre som han verkade inom.<BR>Povel Ramel skrev och framförde, oftast bakom ett piano och mycket sällan utan en färgglad keps på skulten, mestadels mycket minnesvärda melodier.<BR>Bland mycket annat, alltså.<BR>Han spelade också i myriader av revyer och i ett fullt respektingivande antal filmer. Förekom i krogshower; ensam, tillsammans med Knäppupp-gänget i dess olika inkarnationer eller intimare med Sven Olsons Trio. Medverkade i TV-shower och i radioserier om sin egen mångsidiga verksamhet, där han alltid lyckades vara en lika uttrycksfullt fantastiskl historieberättare.<BR>Han skrev också ett antal böcker; Min galna hage, Lingonben (innehållande sångtexter) samt de två generösa och innehållsrika minnesböckerna Följ mej bakåt vägen (1992) och Som om inget hade hänt (1999) ? volymer som han refererade till som sina ?livstycken?.<BR>Med mera, med mera, med mera.<BR>Föräldralös<BR>Povel Ramel blev föräldralös redan som 16-åring (på grund av en tragisk bilolycka) och fick då ett nytt hem hos sin faster Elsie Virgin, som snabbt blev medveten om brorsonens konstnärliga talanger och i stort sett lät honom slippa traditionell skolgång.<BR>Scendebuten avverkades 1939 i Aftonbladets Vi som vill opp och redan 1940 engagerades han som krogpianist. Den första ordentliga framgången var Johanssons Boogie Woogie-vals och sedan ? tog det egentligen aldrig stopp.<BR>I slutet av 40-talet anställdes han på radion och fick i gång Föreningen för Flugighetens Främjande, en sorts tidig crazyhumor med inspiration från engelska underhållare som Flanagan & Allen och The Crazy Gang samt den amerikanska duon Olsen and Johnson, som gjorde den banbrytande filmen Galopperande flugan (Hellzapoppin). <BR>Träffade Ljung<BR>Det var här han för första gången träffade den senare mångårige sparring- och samarbetspartnern Martin Ljung, som hade tagit tåget ner från Notviken och demonstrerade sin initiala lämplighet som crazy-artist genom att härma en ? orgel.<BR>Via legendariska radioserier som Jakten på Johan Blöth och Herr Holms öden och angantyr når vi så fram till Knäppupp, start i början av 1950-talet. <BR>Revygänget, som skulle skapa historia på flera plan, innehöll i sin mest välkända tappning Ramel själv, Martin Ljung, Brita Borg, Gunwer Bergqvist, Allan Johansson och den med effektiv källar-baryton försedde Oscar Rundqvist.<BR>På vintrarna hade de egen scen på Odeon i Stockholm, som för säkerhets skull döptes om till Idéon, och på somrarna åkte de Sverige runt med ett stort tält som de spelade revy.<BR>Konstnärliga eruptioner<BR>Från den här tiden har bland annat den i Luleå uppvuxne dramatikern Staffan Göthe, intygat vilka eviga upplevelser och tidiga konstnärliga eruptioner som Knäppupps tältrevyer utlöste hos honom som yngling.<BR>Det kan ju vara lämpligt att nämna åtminstone en handfull av de bortåt tusentalet melodier som Povel Ramel genom åren lekte fram och gjorde sig skyldig till:<BR>Aclutti busch busch bumpa Albertina, Varför måste vägen till Curaco gynga så?, Balladen om Eugen Cork, Karl Nilsson, Sorglösa brunn, Fars fabrik, Fat Mammy Brown, Följ mej bortåt vägen, The Gräsänkling Blues, Ta av dej skorna (hans egen favorit), Alla har vi varit små, Rockfnykis, Köp inte en zebra, Tjo vad det var livat i holken, Titta det snöar, Svarta Malin, Tänk dej en strut karameller, Varför är där ingen is till är tvålenpunschen, Den sista jäntan, Den sista jäntan, Håll musiken i gång, Var är tvålen och ? Underbart är kort.<BR>Efter Knäppupp-tidens slut följde bland annat samarbeten med Wenche Myhre och på senare år även Johan Ulveson och Margaretha Krook, som spelade med Povel i hans sista revy i större skala, 1992 års Knäpp igen! på Djurgårdscirkus i Stockholm.<BR>Det var den enda gången jag hade lyckan att se Povel Ramel i full frihet. Och det minnet behåller jag till jag själv knäpper igen. Så som Povel Ramel nu har gjort.<BR>Älskad, saknad, men med massor av minnen i bagaget.<BR>Det är bara att lyfta upp kepsen och utbrista i ett ärligt menat: <BR>Tack för alla skratten!
