Rolandz roande

Robban hävdar att han inte parodierar genren, men för betraktaren blir spelningen och de två albumen något av en parodi då han vältrar sig i dansbandsklichéer och söker efter humorn i dem. Det verkar vara fullt möjligt att älska något men ändå göra sig lustig över det. Rolandz är definitivt inte på fullt allvar.
Gustafsson såg ut att trivas på Cleo, trots att det var varmt och luktade väldigt illa. Publiken, kompbandet och Roland Järverup (Gustafssons alter ego) såg svettdränkta ut. Det bildades en ordentlig klunga av åskådare precis intill scen, men den blev aldrig så stor att folk inte kunde fortsätta dansa på dansgolvet. Min gissning är att många av de unga som kom till Cleo på torsdagskvällen gjorde sin dansdebut. Den känsla av ironi som trots allt hängde i luften gjorde det enklare att ta sina första steg.
Det var en glädjefylld atmosfär inne på nattklubben och kanske är det den som Gustafsson dras till. Hans dansbandsdängor var betydligt mycket roligare att höra live än på de intetsägande skivorna (Efter regn kommer solsken och Jajamen). För mig är Gustafssons inställning till Rolandz det mest fascinerade. Han vill bära sina egna grejer och åka buss Sverige runt med ett kompband. Varför? Det hela är så bisarrt att jag ser ett värde i det.

Många förväntade sig antagligen större komiska utsvävningar och sketchartade inslag. Vi fick några sådana, till exempel dök Syster Thomas (en Deutgen i kvinnokläder) upp på scen under låten Syster Jane. Och när det var dags för sista låten (före extranumren) drog Gustafsson på sig nattmössan och började snarka på scen. Mellansnacket var på Järverups härligt överdrivna värmländska, vilket tyvärr gjorde att jag inte snappade upp ens hälften av vad han egentligen sa.
En bisarr och samtidigt ganska roande spelning på Cleo, helt enkelt. Men inte är det någon stor musikalisk upplevelse.

Rolandz roande

Rolandz är dansband för den som inte nödvändigtvis gillar dansband (men gillar Robert Gustafsson).