Roffe Wikström har varit en både sträv och öm bluesman nästan hur länge som helst. I hans gitarr har det rasslat omring skallerormar och han har, regelbundet, pressat ur den allt liv och all känsla som den har haft förvarad inuti sig.
Själv har jag upplevt Wikström "levandes" ett mycket stort antal gånger och vid flera tillfällen (särskilt på gamla Kåren och på Stadspuben, lokaliserade i Luleå bägge två) har det också varit närmast fysiskt påfrestande att som publik jämka till sig efter spelningarna.
Roffe gav nämligen smärtsamt mycket av sig själv. Och då gensvarade publiken också. Svetten rann i floder, som flöt ner mot havet.
Och vid uppnådda dryga 60 år har han bara högst marginellt lugnat ner sig och strypt vare sig själv eller sina egna känslor.
Detta examineras effektivt på nya skivan I stället för tystnad, som det lämpligen borde vara en barnförbjudetgräns stämplad på. Eftersom den är fylld och garnerad av enbart vuxna känslo-register.
Späckad av ... inte nödvändigtvis enbart blues. Även om det är just den rejäla känslan som dominerar i uttrycket, vare sig det handlar om robust rock’n’roll, knakande country, verkligt varsam folk och (givetvis, förstås) förstående sandpapprad blues.
Det är åtta år sedan Wikström senast satte en skiva i händerna på sin publik och nu inleder han med en mycket lyckad försvenskning av John Denvers lyckligt lantliga nostalgihyllning till West Virginia - Take Me Home, Country Roads (här döpt till Gamla väg).
Just på den trofasta nivån ligger sedan orubbligt ribban kvar, med starka saker som I stället för tystnad, Längtan, ge dig av, Nog står jag ut med livet, Jag tänker hålla ut och Arton nätter, nitton dagar.
Inkludera också När vi har kommit hem; en lätt butter ballad-duett med Caroline af Ugglas.
Och det här kan jag faktiskt i ohotat hög grad både lova och garantera er alla: I stället för tystnad är den sortens platta som per strikt automatik utlöser euforiska lyckoendorfiner hos er och som ni utan vidare kan ta till er och sluta i er famn.
Det är gott att Roffe är Back In Town - Sveriges ohotat allra bäste bluesman!