Den från de tonåriga vampyr-filmerna Twilight främst bekanta Catherine Hardwicke (men hon har gjort annat också) slår, lite lagom överraskande, till med en i en obestämbart medeltida och sexuellt pockande och provokativ variant av foksagan Rödluvan. Bröderna Grimm lär förbli förfärade i sina respektive gravar, men Red Riding Hood är en drömsk, dunkelt suggestiv och fladdrande febrig film. Som faktiskt emellanåt fungerar riktigt bra (också).
Amanda Seyfried (från Mamma Mia och TV-serien Big Love) spelar den tonårssexuellt knoppande flickan, som oroar sig för att bli tagen av den varg som hela den lilla ödsligt belägna bergsbyn är kollektivt dödligt rädda för.
Nu visar det sig att sagda varg egentligen är en varulv (så fick man med det också) och det gör ju det hela både mera spännande, försett med flera dimensioner och - komplicerat.
Storyn förhåller sig synnerligen fritt till den gamla folksagan men farmor har man inte vågat sig på att eliminera och hon spelas mycket effektivt av Julie Christie; lika tidlöst ljuvlig nu som hon var på 60-talet i Dr. Zjivago.
Gary Oldman förekommer som en grubblande präst och det är ju en vidöppen fråga var han hållit hus de senaste åren. Endera i filmer av den kvalitetssorteringen att de inte ens hittat hit på dvd eller också har han, helt enkelt, tagit sig några rejäla komp- eller sabbatsår.
Nu är det inte han som är behållningen här (den delas förtjänstfullt mellan Seyfried och Christie) men i alla fall: välkommen tillbaka, Gary!
Och nu undrar man: är det flera gamla folksagor som möjligen står på tur för att revideras?
Kanske.
Och kanske inte.