The Alternative, Conflict, Poison Girls och Liberty. Orkestrar som antagligen inte säger gemene man just något alls. Men det är bara så lätt att gå vilse i vanföreställningen att hardcore (HC) bara består av ungdomliga en och en halv minutsexplosioner av ilska och hat. De jag nämner inledningsvis hade alla större ambitioner än så. Och det är i ljuset av dessa man ska föreställa sig Fucked Up om man aldrig hört dem innan. David comes to life är nämligen en rockopera, den med rätta mest bespottade musikaliska genren i världen genom alla tider. För man tänker ju på tröga, pretentiösa kolosser som Pink Floyd.
Men vi börjar med att försöka bena ut vad som kännetecknar HC. Ja, det är en i allra högsta grad effektiviserad musikstil. Den innehåller inget onödigt. Inget expressivt själsblottande. Inga långa gitarrsolon med rötterna i bluesen. Men det betyder därför inte att den saknar ambitioner. Däremot ges det inte utrymme för den enskilde att ekvilibristiskt glänsa med sitt instrument eller röst. Det är överhuvudtaget svårt att tänka sig en soloartist som spelar HC. Det är helt enkelt en kollektiv ansträngning. Alltid något man gör med och för andra.
David comes to life är berättelsen om David och hans prövningar efter att ha förlorat sin älskade i ett bombattentat i en nordengelsk stad i 1970-talets slut. Indelad i fyra akter gestaltar kanadensiska Fucked Up detta helt och hållet fläckfritt. Med tre gitarrister, bas och en hårdslående batterist understryker man Damian Abrahams texter. Och hans röst. En röst som är den märkvärdigaste i sammanhanget sedan Tomas Liljedahl skrek sig blodig i Breach, eller Lee Dorian gjorde detsamma i Napalm Death. Han har ett enda läge, men det är det allra bästa läget.
Och för er andra som inte förstår vad jag pratar om referensmässigt i den här texten: Det är melodiskt, går aldrig särskilt fort, blir aldrig hårdrock, det är låtar, vanliga låtar, och varenda en är bra och borde tilltala, ja, alla och envar. Det här är årets skiva så här långt.