Rock'n'roll och Strindberg

Ett annat namn på just denna fordringsägare skulle kunna vara hämnaren, den en gång övergivne mannen som kommer på besök hos sin före detta hustru och hennes nuvarande man och sår split. När regissören Linus Fellbom satte upp Rikard III för Riksteatern (även den spelad i Boden) inspirerades han av industrirockarna
Nine Inch Nails. Denna gång heter igångsättaren Filter, en amerikansk rockgrupp vars musik emellanåt dånar ut över salongen. Strindberg ville ha sitt drama avskalat. Allt som behövdes var tre personer, ett bord och två stolar. När Fellbom drar igång sin version sker det i ett avskalat teaterrum som skådespelarna själva klär in med tidstypiska och lite skamfilade väggar. Och stolarna blir tre - en för Gustaf, den före detta mannen och ormen i paradiset, en för Adolf, den nuvarande äkta mannen och en för Tekla, hustru men också en fri och självständig författare (Strindberg själv uppgav författaren Victoria Benedictsson som en förebild). Spelstilen är fysisk och mycket rörlig och Fellbom har tagit vara på Strindbergs undertitel till pjäsen - "tragi-komedi". Men det tjänar också som en mycket påtaglig påminnelse om sorgens och förtvivlans och grälens tyngd i en människas kropp, ansträngningen. Det hela är utmärkt tänkt och mycket bra genomfört av Jens Ohlin (Adolf), Hannes Meidal (Gustaf) och Jennie Silfverhjelm, som vi bland annat känner igen från Vem är rädd för Virginia Woolf? på Norrbottensteatern. Hennes Tekla tror man på, som den jämlike till männen författaren själv var rädd för. Lekfullhet och djupaste allvar. Rock’n’roll och Strindberg. Jomen visst!

Rock'n'roll och Strindberg

Med en skuld följer också en fordringsägare. Så också i känslolivet, en utmärkt tanke formulerad av August Strindberg i pjäsen Fordringsägare.