Rockig Rost utan ålderstecken
Janne Oldaeus, gitarr och sång, Mats Alsberg, bas och sång, Peter Smoliansky, trummor.
De var bara tre. Men de klarade av att låta som minst 33. Alltid lika bra.
Janne Oldaeus spelade gitarr bakom nacken och såg farlig ut. Och jag minns klassiska och tungt dynamiska spelningar med Rost, som aldrig någonsin tycktes ta slut. På gamla Kåren på Skeppsbrogatan och på Blackis i Svartöstaden.
Det kom en enda LP med dem. En enda. Plötsligt så var de bara borta och saknaden var svår.
Janne Oldaeus dök upp i bandet Mosquitoes efter några år. Där hade han Benke Kirschon som musikalisk samarbetspartner och i princip var de lika rockigt bra som Rost hade varit.
Men det blev bara en platta där också. Fast jag minns när de var ute på en militärsponsrad turné med Springsteen-polarna Southside Johnny & The Asbury Jukes från Staterna, någon gång mot slutet av 1980-talet.
Mosquitoes körde över dem. Helt.
Sedan dess har Janne Oldaeus fortsatt att rocka som gitarrist i Jerry Williams band Rebel Dela Questa, Mats Alsberg spelar i olika konstellationer och Peter Smoliansky har helt lagt trumpinnarna på hyllorna och lagt av.
Och själv trodde jag väl aldrig att jag skulle få se och höra Rost live igen men - det fick jag. Mycket oväntat. I onsdags, på Lillan, där de svarade för den klart bästa Nationaldagsunderhållningen.
Det var fotografen KI Michael Johansson, en gammal kompis till bandet, som hade plockat upp dem. Och grabbarna kom. Gladeligen. De senaste åren har de spelat tillsammans vid några få tillfällen och upptäckt att det är lika kul som förr.
Spelningen ägde rum i samband med att Johanssons film om rock- och bluesfestivalen i Flakasand visades. Samt även en cirka 25 år gammal filmstump om Luleå film- och musikförenings verksamhet, med nostalgiska ögonblick på ett försvunnet Luleå och kompisar från förr (Tobba Åström where are you now!).
Gruppen Bonnes Band gjorde en som vanligt bra spelning. Men sedan stod då Rost på scenen och öste loss samt fick säkringarna att flyga.
Start med Freddie Kings Hideaway och sedan: I Take What I Want, Book of Dont?s, Lennons Jealous Guy (utmärkt tolkad av Mats Alsberg), Goodbye Clowns and Yokomo, I?m Goin? Down, en blytung Little Red Rooster, Rollin? and Tumblin?, en elegant The Shape I?m In, från The band och så direkt - Charlie Richs Lonely Weekends.
Alltsammans helt utan begränsningar, men med massor av hunger och hjärtlig energi.
Extranumren blev Eddie Cochrans Summertime Blues och så en jam-version av Jumpin? Jack Flash, med gitarristen Lars Bonnevier som gäst.
Fan - förra gången jag såg den här gruppen live var jag 28 år!
Och dom har bara blivit bättre!
Men den här gången var det nästan ingen publik. Men de få som hade mött upp uppträdde exemplariskt och gjorde vad de kunde för att få stämningen att hålla i sig.
Ni som inte var där - ni missade något unikt.
Men det talas redan om en spelning i Kulturens hus restaurang längre fram. Jerry Williams spelar på Lulekalaset och då är ju Janne Oldaeus naturligtvis med. Och senare kommer Jerry till Luleå med sin show Ringside.
När det är party så är det.
Missa under inga omständigheter inte det!
Så jobbar vi med nyheter