För informationen står Wikipedia efter en googling på "människa+maskin". Målet med MDI är att, genom sofistikerade tekniska lösningar, maximera datorns förståelse för människans kognitiva mönster. Ytterst handlar det om att täppa igen glappet mellan människa och dator.
På fredag har dansföreställningen Artificial body voices premiär på Acusticum i Piteå. Koreografen Åsa Unander-Scharin går långt i sin ambition att slå kilar i barriären mellan människa och maskin. Med på scenen finns robotsvanen Robocygne, vars rörelser styrs av 19 motorer, som koreografen designat i samarbete med robotikprofessor Lars Asplund vid Mälardalens högskola.
- Jag har programmerat mina rörelser i tre olika omgångar. Så man kan egentligen säga att svanen gör tre kroppars dans, säger Åsa Unander-Scharin.
Godhet och ondska
Roboten har uppdraget att, ytterst komprimerat, ringa in Svansjöns brännpunkt; godhet/ondska. Dansarens inprogrammerade rörelsemönster skapar en egendomlig kontrast till den högteknologiska kylan. På scenen blir den artificiella svanen en skör valp som drömmer om det organiska uttrycket.
Men varför komplicera en gestaltning som är nog så utmanande i traditionella upplägg?
- För mig handlar det någonstans om en koppling till mekaniska leksaker. Det har alltid funnits en vilja att besjäla tingen. I föreställningen går vi åt båda hållen, vi gör också dansarna till maskiner. Som koreograf är jag intresserad av vad teknologin kan göra med kroppen. Det handlar om att vara människa, djur eller maskin, säger Åsa Unander-Scharin.
I Artificial body voices gör Robocygne, som redan rönt internationell uppmärksamhet, sitt första framträdande i interaktion med livs levande dansare. Lisa Hennix, som nyligen utsågs till Rubus arcticus-stipendiat, och Moa Autio medverkar i föreställningen. Likaså tolv danselever från Svenska balettskolan i Piteå.
- Man vet inte alltid om det är vi som styr eller om tekniken som styr oss. Koreografin är en utmaning, det är ett helt nytt rörelsespråk för mig, säger Lisa Hennix.
Nytt instrument
Robotsvanen är inte det enda spektakulära inslaget i föreställningen. För musiken står Karl B Wahl och Carl Unander-Scharin, gästprofessor vid Operahögskolan, som gjort remixer av tidig operamusik blandat med nyskrivet material. För första gången använder Carl Unander-Scharin instrumentet The Throat i en större offentlig föreställning. The Throat består av en handske försedd med programvara som ger operasångaren möjlighet att i realtid skapa ett ackompanjemang, med flera olika stämmor, utifrån sin egen röst.
- Tänk dig att du spelar på ett piano men alla ljuden kommer från den egna rösten, säger Carl Unander-Scharin.
I föreställningen ingår även projektioner av video- och mediekonstnärerna Lene Juhl och Mark Viktov. På tre dukar visas kroppar i rörelse som bryts ned och sammanfogas på olika sätt. I scenrummet finns också en interaktiv yta där dansarna själva styr - och styrs av - musiken. En kamera i taket läser rörelserna.
- Genom att vara på olika platser kommer dansarna åt loopar i musiken. De laborerar med rörelserna utifrån hur loopen låter. Börjar det darra i musiken så börjar kroppen att darra. Det uppstår en slags rundgång, säger Åsa Unander-Scharin.
Artificial body voices har premiär på fredag och följs av ytterligare två föreställningar. Det finns också planer på att så småningom göra en produktion för Sveriges television. Föreställningen är ett samarbete mellan Luleå tekniska universitet, Scen- och sinnesproduktion och Dans i nord/Danspoolen.