Roande spökfars av Noel Coward

Noel Coward (1899?1974) skrev ironiskt bitska sånger som Mad Dogs and Englishmen och pjäser som denna, som hette Blithe Spirit i original och som med en en viss envishet har haft för vana att hemsöka repertoaren på teatrar lite överallt i världen allt sedan urpremiären någon gång på 1940-talet. David Leans filmversion från 1945 innehöll Rex Harrison som mannen som inte lämnas i fred av sin sedan sju år döda hustru, när han har ingått ett nytt äktenskap. Hustru nummer ett såväl jagar som retas med honom. I rollen som det synnerligen mångtydiga mediet madame Arcati firade den ampra Margaret Rutherford vådliga triumfer. Här, på Teaterhögskolans scen, har vi nu åtta spelsugna elever som beredvilligt tar tag i det spirituella stoff som regissören Frej Lindqvist har överantvardat åt dem. Och de går samtliga in i och ut ur de roller som stycket innehåller. Vilket innebär att de alla får pröva på att föreställa master Charles, hustrurna Emma och Elvira, madame Arcati, husan Sally med flera. Det visar sig vara ett lyckat grepp och avlämningarna blir gradvis allt mera sömlösa, samtidigt som spelhumöret vrids upp ordentligt i andra akten och insatserna blir allt mera offervilliga. Man sitter helt enkelt där i salongen och har det för det mesta väldigt trivsamt roande. De medverkande heter Maria Alm Norell, Sarah Maya Jackson, Bashkim Neziraj, Henrik Svalander, Anders Tolergård, Christopher Wagelin, Gabriella Widstrand och Hilde Marie Farstad Bergersen och allt medan de inmundigar gurksandwichar i ett hysteriskt tempo, tappar kaffebrickor i scengolvet, brottas med osynliga makter samt uttalar språkliga släpheter med beundransvärd finess, får de också tillräckligt med ambitiöst liv i farsspöket i fråga för att skrattsalvor hos publiken ska kunna registreras. Var och en av dem utvecklar diverse individuella små detaljer som de spelar utifrån. Och det lyser om dem allesammans i rollerna, även om jag ändå beredvilligt kan erkänna särskilda svagheter för Gabriella Widstrand och Christopher Wagelin i deras stundtals djupt inspirerade rollstudier (Widstrand som husan Sally och Wagelin som mediet madame Arcati!). Som avslutande final sjunger hela ensemblen Cowards raljanta Let?s Do It (Let?s Fall In Love) och då kan man ju lite försynt undra hur många som numera känner till de på 1950-talet så berömda personerna kung Farouk, playboyen Aly Kahn och den mäktiga skvallerkåsösen Louella Parsons? Fast det är ju betydelselöst. Dessa Coward-texter, pjäsen samt sången, framfördes med märkbar entusiasm och det är ju det som spelar störst roll. Gå och titta själv, så får ni se. Om ni lyckas lokalisera biljetter, vill säga. Cheerio Old Chap!