Roande en vinterstund

När jag tänker på H.C. Andersens konstsagor tänker jag också på stora existensiella frågor och människor som lever under små omständigheter. Hans gestalter är utsatta, lösningen är ofta att bära på en tro. Det är vackert skrivet, och hjärtat värker när hans bilder målas upp på upplevelsernas egen näthinna. När Lule Stassteater har tagit sig an Snödrottningen för en dramatisering, har gruppen förlagt spelplatsen till ett vinterlandskap på riktigt och en allé av islyktor leder publiken till utesalongen på Gråsjälören i Luleås inre skärgård. På ön har man byggt upp en scen och läktare i snö; klockan sex på kvällen och vid klart väder, skapar en djupblå vinterhimmel ett välvt tak över rummet. Som Snödrottningen, ägare till en av de spegelskärvor som visar allt fult och gör människorna självcentrerade, ser vi Anna Azcárate. När Kaj, Anton Raukola, får ett korn av samma spegel i ögat kan hon lätt locka honom med sig i sin släde. Bara för att hon vill gör hon honom sedan till sin leksak i det slott av is där ingen glädje tycks finnas. I uppgift får Kaj att lägga Förståndighetspusslet. Klarar han det får pojken bli sin egen herre igen. Under tiden letar Gerda, spelad av Nettan Öhrvall som är en av dessa talanger vi sett växa fram på Lule Stassteater, efter sin vän. Till sin hjälp har hon Kråkan och efter en lång resa med många hinder i form av rövare och trollkunniga kan Gerda tack vare sitt varma hjärta, befria den nästan ihjälfrusne streber som Kaj blivit. För att skapa magi har Lule Stassteater använt det mesta. Förutom spelplatsen, som i sig själv ger ett smakprov på Snödrottningens iskalla hem, uppträder eldslukare, gestalter ur sagan tydligt signerade performanceartisten Pia Suonvieri, pyrotekniska upptåg, ljud- och ljuseffekter, och vi hör Håkan Rudehills musik. Det finns således mycket att uppleva, men bara stundtals glimrar det till som om det vore H.C. Andersen. I förhållande till de betydligt vassare visuella uttrycken är den berättande texten blek. Det är med sin gestaltning och sina kostymer snarare än genom vad de faktiskt säger som Snödrottningen och Kråkan, Hakim Jacobsson, förmedlar något av sagans inre kärna. I Snödrottningen möter vi en sort som utan empati spårar och utnyttjar andras begär, helt enkelt använder andra människor för sitt höga nöjes skull. Kråkan i sin tur är kanske inte så smart, men hittar med sitt prat viktiga guldkorn när problem ska lösas. Vad Lule Stassteater vill med uppsättningen blir jag däremot faktiskt inte helt klar över. Med sin dragning åt det spektakulära är Snödrottningen roande men en något låghalt upplevelse. Varken epik, eller expressionistiskt allkonstverk. Varken saga med sensmoral eller insikt, eller den slags scenkonst som väcker frågor om livet man aldrig själv tänkt på. Men kanske ville man just det - förhålla sig mycket fritt till H.C. Andersen och lite skumpigt roa oss en vinterstund.