Roande död bland Roms ruiner

Carina Burman Vit som marmor Bonniers Carina Burman behåller det mesta av sin espri från Londonäventyret när hon nu låter sin hjältinna Euthanasia Bondeson angöra Rom på sin europeiska odyssé som brottsbekämpare och kulturslukare. Så värst mycket nytt att säga om den nya deckarpastischen Vit som marmor finns väl inte, den är lika förtjusande och läsvänlig som någonsin Babylons gator. Det man kan tänka är att Burmans böcker också är förtjusande väl anpassade till en läsekrets med lagom resvana, historisk allmänbildning och faiblesse för nymornad, kosmopolitisk matlagning. De verkligt passionerade utbrotten bland brott och ruiner i 1850-talets Rom ägnas nämligen det italienska köket. Dess korvar, viner, ostar och de fantastiskt spröda och alltid lika färska bröden. Ett stort kök, lätt att älska och svårt att lämna, mer varaktig än den mänskliga kärleken, den som träffar Euthanasia i form av landsmannen Jakob Blomqvist. En ungdomskärlek som flammar upp en sista gång under en natt, salig av vin och erotik, bara för att dränkas i blod och död strax därefter. Arkeologer, jesuiter och ett sällskap bildade svenskar där några är verkliga, som Gluntarnes fader Wennerberg, men de flesta väl är fantasifrukter. Troliga som sin tids resenärer, alla på jakt efter den eviga staden och vurmen för det antika arvet. Mycket talas här om de klassiska statyernas skönhet, om historiens avlagringar i den viktigaste av Europas städer, och morden och våldet är också knutna till denna överdrivna kärlek för skönheten och historien. Som ville Burman sedligt varna för de vådliga följderna av alltför stor passion. En jesuitpater, skön som Apollon, mördas och en lika skön antik staty försvinner. I samma, romerskt svarta natt. Sambanden klarnar småningom, Euthanasia ikläder sig manskläder och spanar, överskridande genusgränser och fördomar. Så som i London, så får hon även i Rom en oåtkomlig, men ytterst skarpsinnig kompanjon i jesuitdetektiven Marrone. Den kära Agnes går omkring och är vacker och skarptungad, något börjar hon också opponera mot Euthanasias matriarkala överlägsenhet, men bara klädsamt förstås. Ruinerna gör Euthanasia melankolisk, men med sin androgyna allsidighet låter hon förstås tankens klarhet gå före allt annat och mord är ju till för att lösas. Tidsmarkörerna spikas upp som museiskyltar, Burmans beläsenhet är omfattande och relevant, alla får sitt, hemlandet, Europa och tidens alla strömningar i litteratur och politik. Umgänget har övlig skolning och underklassen är amper eller behjärtansvärd. Det sköna dödar låter Vit som marmor oss förstå. Bättre kunde tidens romantiker inte ha sagt det, i förlängningen av alla passioner väntar blott ett. Dessförinnan kan livet te sig både underhållande och välsmakande. I det klassiskt tillagade kulturarvet.

Roande död bland Roms ruiner

"Carina Burman behåller det mesta av sin espri från Londonäventyret när hon nu låter sin hjältinna Euthanasia Bondeson angöra Rom på sin europeiska odyssé som brottsbekämpare och kulturslukare", skriver Norrbottens-Kurirens Jan-Olov Nyström i sin recension av Burmans nya bok.