Ringarnas herre ? kristet i hednisk dräkt

Så bör man naturligtvis inte säga, Tolkien har ju inspirerat hela generationer till en ny mytologi som blandat friskt bland nordiska och keltiska myter och ibland har kyrkliga dignitärer varnat för böckernas hedniska tendenser, precis som man gjort med Harry Potter. Det visar bara att biskopar läser illa och förstår ännu sämre. Tolkiens verk låter den kristna etiken, syndafallet, utvaldheten och frälsningen överleva genom att klä dem i folkmyternas karnevalskläder. Gott och ont I den dunkla forntiden är det alvernas estetiska och vetgiriga begär som ådrar sig gudarnas fördömelse, det är deras syndafall runt de fantastiska silmarillerna. I böckernas pågående handling finns hela offertanken inbyggd i ringens kraftfulla magi. Genom dess förstörelse räddas världen, men bara den nya, de gamla folken är dömda till undergång eller förtvining. Kunskapens frukt är på gott och ont och det åtkomliga himmelriket kan nås av envar som får segla ut från de grå hamnarna, vilket endast de utvalda får. Alla är ju inte kallade, och färre utvalda. I varje del av Tolkiens mytologi finns den kristna dualiteten representerad, de sista blir de första när de obetydliga hobbiterna blir ringbärare och Frodo själv formulerar gudasonens offertanke. Jodå, den kristna barmhärtigheten hejdar Sam från att dräpa Gollum fastän tillfälle bjuds och själve Saruman erbjuds mot slutet syndernas förlåtelse, något han med hednisk hetta avvisar. Alla varelser i Midgård har att välja mellan gott och ont, ingen har varit ond från början, med ett märkligt undantag: orcherna. Men så är de inga av Valars skapelser heller, utan klonade avarter, renons på valfrihetens plåga och följaktligen rakt igenom onda och illasinnade. Och ondskan i världen kan aldrig helt utrotas, bara byta gestalt och fastän Gandalf har ärkeängelns kraft har han bara att handla i enlighet med den gudomliga planen, inte på egen hand. Bibliskt språk Ganska ofta blir Tolkiens språk bibliskt, när Minas Tirith efter krigens slut sätts i stånd och rustas till aldrig förr skådad skönhet undrar man om det är det bibliska Jerusalem och Uppenbarelseboken som avses: ?och den fylldes med träd och springbrunnar, och dess portar smiddes i mithril och stål, och dess gator stenlades med vit marmor?. Här blir till och med retoriken biblisk, effektfullt upprepande, nästan som i Moseboks skapelseberättelse, och se ? det var gott! Ny rättfram svenska Tolkien har sannerligen inte gjort det lätt för dem som vill tränga ner i djupet på de olika myternas förhistoria. De tillägg som publiceras i den nu publicerade Konungens återkomst (Norstedts) torde möjligen glädja den perverse släktforskaren, för alla andra är sådant som Krönika över kungar och härskare en genealogisk plåga. Och varför publiceras de alls? Genom att både lägga pussel med forntiden och de år som ska komma sedan Frodo lämnat Grå hamnarna desarmeras en stor del av mytens tjuskraft ? att inte veta. Det är som att se eposet förvandlas till sedvanlig, kronologisk nyhetsrapportering. Nu finns alltså hela ringtrilogin, Ringarnas herre, översatt till ny och rättfram svenska. Om den kommer att överleva och accepteras av nya läsare? Säkerligen, det är de äldre generationernas privilegium att hålla fast vid de gamla böckerna, och hålla deras formuleringar för heliga. Nu är grunden lagd för denna kristna mytologi att fortleva i ytterligare några generationer, märkligt anpassad för en ny tids trolöshet genom att förklä sig i forntida sagovärldars märkliga utstyrsel.