Jag vet vem du är
Lule stassteater
Av: Camilla Blomqvist
Regi: Olle Jernberg
Medverkande: Anton Raukola, Nora Bredefeldt
Producent: Emma Löfström
Kostym: Alexandra Norén
Scenografi: Emma Skoog, Jonatan Lundberg och Mikaela Eliasson
Ljud- och ljusdesigner: Kristoffer Eriksson
Tekniker: Angelica Alkberg
teater
Camilla Blomqvists pjäs Jag vet vem du är utspelar sig i ett litet samhälle, gissningsvis i norra Sverige. Nästan omedelbart etableras känslan av den där trygga men samtidigt obehagliga sociala kontrollen. En ordning som kommer väl till pass när någon av byns unga ligger stupfull i en snödriva och riskerar att frysa ihjäl. Finns inte mamma eller pappa i närheten så kliver någon annan vuxen in för att undsätta Anderssons, Petterssons eller Jonssons unge. Det krävs en by för att uppfostra ett barn.
Obehagligt blir det däremot när några av de vuxna, i pjäsen bland annat Träslöjds-Tomas, bestämmer att "här i vårt samhälle uppfostrar vi enbart Anderssons, Petterssons och Jonssons ungar". De som flyttar in när det gamla skolhuset blir flyktingboende har inget i gemenskapen att göra. De är k-r-i-m-i-n-e-l-l-a, viskas det på Konsum. En namnlista mot flyktingförläggningen cirkulerar i samhället. Att rasism plötsligt benämns "invandringskritik" öppnar för fler att skriva på listan. Man är väl inte rasist för det, heller!?
Det finns många "Träslöjds-Tomas" i Sverige. Människor som ställer upp för barnen i grannskapet: undervisar dem i skolan, kanske tränar dem i basket eller slalom. En hel del kommer sannolikt att rösta på Sverigedemokraterna i höstens val.
Därför är det så bra att Lule stassteater förvaltar sin tradition av politisk teater för barn och unga. Det är en av landets äldsta fria teatergrupper och inriktningen har svängt lite fram och tillbaka genom åren. Det som är så underbart är att teatern känner sig kallad när det verkligen gäller: supervalåret 2014.
I uppsättningen Jag vet vem du är visar gruppen prov på riktigt bra skolteater.
Pjäsen kretsar kring den täta vänskapen mellan My och Robin. Att temat egentligen är ett annat, splittringen som uppstår när omgivande vuxna börjar hetsa mot flyktingar, står på sätt och vis outtalat. Hatet smyger sig på, trappas upp och ställer invånare mot varandra.
Lule stassteater slår inte på stora trumman och ropar "här är en berättelse om rasism". Nej, i stället sätter man upp en rätt lågmäld historia om två unga människor som älskar varandra. Att sedan splittringen i lokalsamhället får otäcka konsekvenser för deras relation – ja, givetvis blir det så. Splittring är en förutsättning för de rasistiska partiernas existens.
Det är så mycket mer vaket att utgå ifrån Robin och My, två karaktärer som öppnar för både identifikation och sympati, än det hade varit att exempelvis sätta upp en pjäs om högljudda skinnskallar på 1990-talet. Rakade, militanta fascister avfärdas lätt som tillhörande De Andra. Som gör dumma saker och är k-r-i-m-i-n-e-l-l-a. Sådana är ju inte vi, eller hur?
Samtidigt är Camilla Blomqvists knappt timslånga pjäs rätt svår. Ensemblen måste snabbt bygga en stämning som ger händelseutvecklingen trovärdighet. Själva peaken, som ställer allt på sin spets och ger upphov till stora moraliska dilemman, består av ett fruktansvärt brott.
Det är mycket att bita i för regissören Olle Jernberg och skådespelarna Nora Bredefeldt och Anton Raukola. Därför är det roligt att kunna konstatera att gruppen lyckas så väl. Bredefeldt och Raukola har närvaro och lyhördhet för varandra. Vi köper karaktärerna och därmed även storyn, trots att det går undan i svängarna.
Heja, Lule stassteater.