Strindberg är en totalitet av det moderna efter 1880. Han är så representativ för sin tid och dess tankar att man tycker sig inte röra sig vid ett författarskap utan vid hela epoken så fort man nuddar vid honom. Liv, politik, konst, samhälle. Han är så gränsöverskridande att begreppet tappar mening och därför kan han heller inte kallas originell. Det originella är apart, Strindberg guldmakaren, språkfantasten, teckentydaren.
I allt övrigt rör man sig inuti samhällskroppen och den är lika med Strindberg. Därför kan alla spegla sig i honom. Han duger till allas avhandling, det är frustrerande, men ändå uppmuntrande för allt finns att upptäcka. För varje ämne man tänker "strindbergskt" finns först hans egen volym därefter allas kommentarer. Strindberg är ingen nationalförfattare, han är ett riksarkiv, ett Sverige; gott och ont, högt och lågt.
Från detta arkivs labyrintiska gångar är det skönt att återvända hem till honom, till breven. Äntligen går diktaren fri från sina ord, blir som tydligast i sin bikt: "Genom mycken diktning har mitt liv blivit ett skuggliv; jag tycker mig inte längre gå på jorden utan sväva utan tyngd i en atmosfär icke av luft, utan av mörker. Faller ljus in i detta mörker så dimper jag ner krossad". (till Axel Lundegård 1887, efter premiären av Fadren i Köpenhamn).