Litteraturen speglar människans villkor och det finns ingen skillnad, i stort, mellan en författare med rötter i Kabul eller Kalmar. Dodo Parikas, journalist och författare, fastslår detta i inledningen till boken I Exilens spår. Det "dubbla seende" som författare med annan bakgrund än den svenska förmedlar till sina läsare, utvidgar bilden av oss själva och omvärlden.
Men en avgörande skillnad finns det kanske mellan de författare som tvingats fly till Sverige och de som fötts i landet. Hur bemöter ett folk som levt med 200 år av fred krigstrauman? Är svenskar, som Georg Klein menat, fredsskadade? Författaren Andrzej Tichý, född i Prag och som skrivit om exilens utsatthet (debutroman, Sex liter luft), svarar så här: Det är viktigt att inse att Sverige utgör ett undantag och inte en norm när det kommer till de här dimensionerna av mänskligt liv. Förnuftet har sina gränser och då kommer litteraturen, eller konsten, in tror jag.
Susanna Alakoski tror också att det finns en skillnad (mellan Sverige och Finland) när det gäller förståelsen för ett traumatiserat folk." En finländare höjer inte på ögonbrynen för att nån är psykiskt sjuk eller för att nån super".
Dodo Parikas, född i Stockholm som barn till estniska krigsflyktingar, berättar om ett tillfälle när han i en intervju blir rasande på den man från en svensk adelssläkt som tidigare haft jordegendomar i Estland.
Parikas var inte medveten om att han ärvt tidigare generationers erfarenheter i ett land han själv aldrig levt i. Kanske kan hans och Alakoskis erfarenheter jämföras med den klassolidaritet som arbetarbarn i allmänhet kan känna oavsett klassresa.
Mustafa Can, född i Turkiet och uppvuxen i Sverige möttes av ett enormt bifall när han tillägnade sin mor ett sommarprogram och boken Tätt intill dagarna. Telefonväxeln på Sveriges Radio brakade samman. Det är ingen som kallar Can för en invandrarförfattare, som man länge gjorde med Kallifatides, inklusive jag själv. Att Kallifatides skriver tidlösa berättelser gick upp för mig när jag läste Ett nytt land utanför mitt fönster - om utanförskapets stigma och gåva. "Vi förstår inte det liv vi lever därför att vi försöker förstå ett annat liv än det vi lever."
Allmängiltigheten känns träffande. Han reser kors och tvärs i landet och hittar en favoritplats i närheten av Kumla kyrkby. Så märkligt, tänkte jag, att min födelsestad som jag skämts över i hela mitt liv, får glans av den som kommer från gudarnas land.
Ett 30-tal författare förekommer i boken. Cordelia Edvardson, Eija Hetekivi Olsson, Käbi Laretei, Fausta Marianovié, Sami Said, Enel Melberg med flera. De flesta av dem skriver på svenska, men inte alla. Zenta Maurina skrev på tyska, men bodde länge i Uppsala. Andra, som Réne Vázquez Díaz och Ana L Valdés började skriva på sitt modersmål, för att senare övergå till svenska.
Mestadels romaner är representerade och när det gäller urvalet har Parikas, precis som i den förra boken, HBT speglat i litteraturen, utgått från böcker som funnits i de egna bokhyllorna.
Boken ges ut av BTJ Förlag och är främst tänkt att ge tips om böcker och läsning, men som tipsbok är den ovanligt engagerande, rik på längtan efter identitet och tillhörighet, just det som litteraturen, som Golnaz Hashemzadeh säger i en intervju, lär.