Jag söker, jag vet inte vad jag söker. Men Aura Noir har hinkvis av det. Med metal är det i alla fall så att den bästa innehåller en tjurig humor kamouflerad till blodigaste allvar. Det handlar om att upprepa ett uråldrigt, inte särskilt roligt, skämt, där den som levererar så småningom blir roligare än skämtet i sig, just för att den som levererar är så ihärdig. Så när tre trettioplussare från Norge på sin fjärde skiva stämmer upp sin svarta thrash så är det just detta, upprepandet, som är halva poängen. Andra halvan består av att det är svinbra redan från början. När det kommer till gitarrister är Rune "Blasphemer" Eriksen en av mina absoluta hjältar. Däruppe med Toni Lommi och Jeff Hanneman, lätt. För övrigt är jämförelserna med Hanneman och hans Slayer korrekta. Slayer är det band som avvikit allra minst från vägen man stakade ut redan i början av sin bana, men samtidigt har Slayers medlemmar verkat intelligentast och öppnast när det handlat om annat än den egna musiken.
Medlemmarna i Aura Noir spelar eller har spelat i andra band som alla kan sägas röra sig i utkanten av vad som egentligen kan definieras som metal: Virus, Mayhem, och Ved Buens Ende, som exempel. Och jag vill mena att det är just detta som gör att Aura Noir kan spela denna helt och hållet konservativa thrash metal så bra, kanske till och med bättre än många andra. Att det finns ett stadigt teoribygge om vad denna musik, som man definitivt älskar utan förbehåll, verkligen innehåller. För även om denna 32 minuter korta skiva tappar lite mot slutet så är det riffande i absolut världsklass under merparten av den. Bästa låtarna är titellåten och Abbadon. Och har du aldrig hört en norrman rytmiskt vråla Fed To The Flames tidigare, så är det här din chans och du borde ta den.