Riddarnas självbetitlade debutalbum fick fint betyg i Kuriren häromdagen. Kurirens Henrik Boström visste inledningsvis inte hur han skulle ta sig an skivan. Och det är riktigt, helt lätt är det inte. Man sjunger på svenska men spelar musik som påminner mer om Soundgarden än Pugh Rogerfeldt.
- Vi älskar Pugh, dels för Gotlandskopplingen, men mer för rösten. Han har en märkvärdig pipa. Rösten liksom distar.
Riddarna kommer alltså från Gotland. För att förstå dem måste man, eller jag, ställa en känslig fråga. Är ni hårdrockare?
- Nej, vi spelar hård rock, säger Edward Forslund (sång och gitarr) men ingen av oss har metal eller ens rock, som livsstil. Jag sitter på ett kontor här i Göteborg och gör hemsidor just nu. Man är som alla andra. Måste ha pengar. Men det är ok, det är ganska roligt faktiskt. Vi flyttade hit för något år sedan. Jag ska strax packa ihop här och gå och fika med de andra.
De andra är Patrik Jakubowski på bas och Erik Dahlström på trummor.
- Vi kommer från rätt olika håll musikaliskt. Jag har mina rötter i grungen, Nirvana och liknande. Patrik är skolad musiker, klassisk gitarrist, och Erik är hardcorekille. Han har till och med en Firesidetatuering.
Releasefest
På You tube kan man se ett klipp där en entusiastisk Kristofer Åström (Fireside) sjunger med Riddarna på deras releasefest. Lyssna, Rock’n’rollen är död, heter biten i fråga och är i mina öron den låt som verkligen definierar bandet: Vi har dansat med liket så länge nu/för att hålla oss själva vid liv.
- Jag har ju hört Abramis Brama (Deep Purple-hårdrock från Sollefteå med svenska texter), de är väl bra men vi vill inte hålla på med bluesriff på det sättet. Vi spelar ju hård rock, men vi är inte LOK heller.
Crabcore
Och man bör kanske vara på det klara med det här. Att de musikaliska influenserna lika mycket består av vad man inte tycker om, som vad man tycker om. Något man kan härleda till 1990-talets postrock, grunge, indie och emo. Alltså, innan det sistnämnda blev barn- och skämtmusik. Detta till skillnad från hårdrockarnas (av nödvändighet) oförmåga att distansera sig från det de lyssnar på.
- Förra året upptäckte jag fenomenet crabcore, och därmed hur det känns att skratta och kräkas på samma gång, säger Edward i en helt annan intervju.
Släppa på coolheten
Men det finns ingen avståndstagande ironi i musiken heller. Allt är inte motreaktioner. På albumet gör man en cover på Coronas gama italiodiscodänga Rhythm of the night, med svensk text.
- Vi var osäkra på om vi skulle ta med den på skivan. För vad ska folk tro, liksom? Men man måste släppa på sådana funderingar ibland, på sin egen coolhet. Det är en grym låt som vi älskar och den betyder mycket för oss. Barndom, uppväxt. Första gången man tog på en tjej. Alltså, inget snusk, utan överhuvudtaget rörde vid någon annan. Tryckare på mellanstadiediscon och klassfester. En märklig känsla av både lycka och ångest. Sen, om ångesten kommer sig av att man är gammal, eller om det är den känslan man minns från klassfesterna, och om lyckan kom sig av att man äntligen fick dansa nära någon. Eller om man är lycklig för att det är så länge sedan, att man inte har den ångesten längre. Det vet jag inte.
Ja, tänker jag, som älskar Riddarna version lika mycket som originalet, även om jag var vuxen när den kom. Det är väl egentligen det som är ångest. Att man inte vet var känslorna kommer ifrån. Det enda jag vet är jag att verkligen, verkligen tycker om Riddarna.