Riddarnas självbetitlade debut är svår att bilda sig en stadig uppfattning om. Den är tung, rå och balanserar oftast på gränsen mellan hårdrock och punk. Texterna är simplistiska, passionerade och framförda i allvarlig ton på svenska. Ändå är det svårt att ta dem på allvar - speciellt när man ser bandets pressbilder och musikvideor, där den till största delen långhåriga trion bär svarta gatumarknads-tishor med avslitna ärmar och motiv föreställandes vargar och indianer. Typ.
Hemligheten, tror jag, är att varken ta dem som helt seriösa eller som ett skämt - utan något mittemellan. Precis som ofta missförstådda The Darkness; en kärleksfull hyllning till något som de mycket väl vet är lite löjligt. För om man kommer över den tröskeln så är skivan fylld av (med få undantag) riktigt bra rocklåtar.
Den främsta anledningen till min begynnande tveksamhet inför Riddarna var att deras hårdrock på svenska påminde mig om något obehagligt från 90-talet - om det var Lok eller Hjalle & Heavy vet jag inte - men en sådan jämförelse är egentligen varken korrekt eller rättvis. Riddarna är sina egna.
Och dessutom har de lyckats ta något annat obehagligt från 90-talet, nämligen Coronas eurodiscodänga Rhythm of the night, och tolkat den i en vackert flerstämmig version. Absolut en av albumets höjdpunkter.
Bästa spår: Förbjudna saker, en vriden ballad som visar att deras garagerock faktiskt har influenser som är äldre än hårdrocksgenren i sig, och under vilken Riddarna påminner mig om en av det senaste årtiondets bästa debutanter - den 60-talssurfiga USA-duon Girls.