Ricky Sandberg har inspireras av myter

Det var länge sedan jag såg en separatutställning av Ricky Sandberg. Därför närmast smyger jag mig in på Galleri Y och blir en smula övermannad. Bilderna är förhållandevis stora och liksom tyngda. Något som både beror på färgvalet och teknikerna, men också på den dystopiska känsla helheten förmedlar.
Ricky Sandberg ställer ut måleri men inte i konventionell mening utan prövar sig fram. I färgen blandas sand, gräs och föremål i trä eller metall. Men medan träföremålen är särskilt framtagna för att interagera med det övriga motivet får metallen vara som den är, typ skrot.
Vi talar alltså om den vanligt förekommande blandtekniken som faktiskt känns rätt typisk för vår tid. Ur det enorma utbud som finns tar man det som behövs för att uttrycka sig, sitt hem, sin identitet, sin vilja ...
Motiven har i sin tur hämtats ur närmast arkaiska myter, men även här är blandar Sandberg som han behöver.
Det klassiskt antika är mest påtagligt, i bilderna anas de vita skulpturer vi vant oss förknippa med epoken. En gång var de bemålade och Ricky Sandberg har helt efter eget huvud gjort det igen. Men trots att skulpturerna återfinns på målningar har han inte helt lämnat det tredimensionella åt sidan. De flesta verken har mer eller mindre drag av reliefer genom den tjockt
pålagda färgen eller av inskjutna material.
Resultaten kan vara svalt ointressanta som i Målning i ochra och rött där två kvinnogestalter flankerar en sarkofag eller ark. I den är det istället verkets tudelning som gör betraktaren nyfiken. Motivet hänger nämligen liksom i luften. Nedanför finns en grå yta med skuggor. Närmast påminner det om när man gör precis liksidiga fjärilar genom måla en vinge och sedan vika ett papper över.
I andra verk får de stympade statyerna, ofta saknas ju lemmar, en mer direkt obehaglig betydelse. Över en i två delar sönderslagen kvinnokropp/skulptur svävar en kula från ett vapen och ovanför denna ännu en trasig skulptur. Målning i ochra och med kula, fortsätter sedan över kanten, det gör alla målningar med bättre och sämre resultat, och där huvudet skulle ha suttit på kvinnan finns bara en grå tomhet.
Kristendomen är i sin tur tydligast representerad i en pietá där madonnan istället för den döde Kristus håller en leopard. Ett djur vars fläckar tycks locka flera av länets konstnärer, senast hos Jette Andersen. Vad den står för har jag däremot inte en aning om.
Elefanten är viktig i ett par otäcka och samtidigt tröstande bilder. Kitschvarning måste dock utdelas till den känslige, här balanserar Sandberg på kanten mot det övertydliga. I Målning i ljusblått med elefant och man bärs människan av djuret över ett öde landskap. I ett annat verk skjuter en vit låda, kanske en likkista ut i förgrunden, medan fyra elefanter kommer emot oss genom ett brunt landskap lika öde som det blå. I den tredje elefantmålningen bär det ståtliga djuret en liggande kvinna. Själv står det till buken i vatten.
Och denna mixtur av religioner, i flera verk blandas de samman helt som när madonnans röda klädnad återfinns hos kvinnan på elefanten, späder på den dystopiska känslan. Tillsammans ropar bilderna liksom i kör att framtiden är här. Vad den egentligen innebär är Sandberg inte riktigt klar över. Vi får lita på att elefanterna bär.