Richard Ford vill väcka sovande amerikaner

Han är dyslektikern som blev en av USA:s mest hyllade författare. Med pigga ögon och ett färskt operationsärr över halsen är Richard Ford helt på det klara över temat i sitt fyrtioåriga författarskap: åldrandet och döden.

Foto:

Kultur och Nöje2007-11-12 01:45
- Alla vill gärna tro att vissa saker i ens liv är permanenta, de bra sakerna. Men du betalar för detta permanenta med ett dyrt pris - du måste sluta ändras. Och om du slutar ändras är det troligt att du kommer närmare döden. Det är vad döden är, att sluta ändras. Klädd i enkla, svarta kläder lägger Richard Ford diskret upp sitt ena ben över hotellstolens armstöd. - Egentligen har jag skrivit om det här hela livet. I min första bok säger någon "jag är så trött på att bli gammal" och någon annan svarar: "Om du inte blir gammal skulle du redan vara död". Modern klassiker
Inför den väntande novellfesten på Kulturhuset i Stockholm dagen efter vårt möte är hans böcker utlånade på Stockholmsbiblioteken. Richard Ford, lika hyllad novellist som romanförfattare är en efterlängtad författare på besök. Så har han också låtit vänta på sig. På bordet vilar Som landet ligger, den sista delen i hans omfångsrika trilogi om Frank Bascombe, enligt amerikanska kritiker berättelsen om det tjugonde århundradet och redan en modern klassiker. Första delen Sportjournalisten kom 1988 och den andra, Självständighetsdagen drygt tio år senare. Frank Bascombe är en person som hela tiden rekonstruerar sitt liv, ständigt lite vid sidan om. I den nya romanen är han en före detta romanförfattare, en före detta sportjournalist, en före detta äkta man för andra gången. Han är en 55-årig mäklare med prostatacancer på väg mot den mest dramatiska vändpunkten i livet, ett gråtande sammanbrott som inträffar på en bar för gamla lesbiska par. På väg mot att till slut konfrontera en smärta som gör att han bättre kan acceptera sig själv, mot att, som Frank säger, "säga ja till mig själv just när det känns som underligast." En ensam man Som hjälte är han inte helt obekant. Frank Bascombe är en "lone star", en ensam man som gör så gott han kan trots att han ständigt känner sig som en främling i den hopplösa medelklasscirkus han ändå deltar i: - Det där är en topologi som du har. Jag försöker hålla mig ifrån den, jag är inte intresserad av det typiska, bara det specifika. Jag ser honom inte från distans. För mig är han precis här, säger Richard Ford och pekar ner i bordet. - Han är gjord av ord. Frågorna huruvida han lämnat sin romanhjälte bakom sig, eller om han saknar honom, är felställda. - De karaktärer jag skriver om, är till skilland från dem jag läser om i andra människors böcker, gjorda av språk. De blir aldrig människor. Jag skulle kunna skriva meningar och tankar för honom tills jag dog. Det är inte svårt, det är attraktivt att se världen ur hans ögon. "Det ni gör betyder något"
Frank Bascombe är liksom Richard Ford inbiten demokrat. Som landet ligger utspelas under tre dagar hösten 2000. Valet är genomfört, men landet står fortfarande och väger mellan Gore och Bush: - Det är en period som de flesta amerikaner sov sig igenom. Det är deras brist på politiskt ansvar, civilt ansvar och vett som har skapat den här fruktansvärda situation vi genomlever nu. Även om det varit fruktlöst ville jag peka på den perioden, på det sätt som romaner kan, och säga "titta här, titta på något ni inte såg då och titta på det nu, och inse att det ni gör betyder något". - Om litteratur har något moraliskt tilltal till sina läsare är det att "livet betyder något", "vad ni gör betyder något", "sov inte, vakna". - Det är därför litteratur, hur hemsk, våldsam eller mörk den än är, i sig alltid är hoppfull. För den säger "gå tillbaka till livet med något mer än vad du hade innan du började läsa den här boken". Tackar sin dyslexi
Sitt språk och sitt sätt att skriva - och tänka - förklarar han delvis med sin lätta dyslexi. Richard Ford har aldrig fått någon diagnos men är säker på att han har en lätt form av handikappet. När han för många år sedan undervisade i kreativt skrivande, bland annat på Harvard, kunde han skriva meningar på svarta tavlan, inse att han hoppat över ett ord, men aldrig förstå vilket. - Eftersom jag läser så långsamt blir jag också väldigt känslig för de sidor av språket som inte är betydelsebärande, som handlar om rytm och klang, de poetiska aspekterna. Det medfödda i mitt författarskap är att jag verkligen kan höra hur folk pratar. Som dyslektiker måste man verkligen koncentrera sig på vad folk säger.
Fakta / Richard Ford
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!