Jag minns... fortfarande en hel del och just för tillfället minns jag en spelning en kväll under den senare delen av 80-talet, när Sporthallen i Luleå fylldes av publik som ville se gruppen Hansson De Wolfe United.
En lätt magisk spelning. Men inte lång tid därefter avslutade denna Olof Palmes favoritgrupp sina aktiviteter och sedan har vi inte hört något från dem, innan de sent i höstas överraskade genom att ge ut skivan Elektriskt blått. Som lät som om tiden hade stått stilla = lika bra som på 80-talet.
Hansson De Wolfe United var faktiskt en av de huvudsakliga anledningarna till att vi tog oss igenom det i princip meningslösa 80-talet. De expedierade en smakfullt intelektuell sorts texter och musik, med eftertänksamt meningsfullt och underfundigt innehåll samt med minnesvärt smarta titlar som Som att gunga sin själ i en hammock, Existens-maximum, Var kommer barnen in? och Container.
Det var ett stimulerande nöje att lyssna till deras lojt sofistikerade texter, som skevs av Dick Hansson och Lorne De Wolfe tillsammans och som radiomannen Kjell Alinge var bland de första att på allvar uppmärksamma.
Han spelade dem i sitt på den tiden mycket inflytelserika program Eldorado (där han också flitigt pluggade och fixade genombrott för bland andra Dire Straits, Phil Collins och Titiyo) och man kan därför med befog referera till Hansson De Wolfes Uniteds musik som "Eldorado-musik".
Och nu kom de då tillbaka hit igen. Ingen turné, en enstaka spelning. Lika korrekt discipinerade som tidigare, vilket för övrigt även kan sägas om publiken (dock inte lika omfattande som förr; ungefär halvfullt i Stora salen, men överförtjusta).
Lorne De Wolfe bakom sångmicken och framför keyboarden; Per Lindvall bakom trummorna; Sven Lindvall med basen och Jerker Nordenström aktions-beredd vid klaviaturen. Och så Jonas Isacsson, en av Sveriges essigaste, smakfullaste och hårdast arbetande gitarrister, som utan besvär kan exorcera fram blodsdroppar ur sina solon (och som gjorde det nu också).
Dick Hansson är numera konstnär och lever på Gotland och var inte med den här kvällen eller på plattan heller.
Naturligtvis fick alla de självklara låtarna plats och rum; förutom de här tidigare nämnda även knippen med retroaktiviteter som Lyx, Svalan som alltid hittar hem, Ansikte mot ansikte, farväl-låten Utanför tullarna, Rock´n roll & jazz, Vit springare, Vargen i din kropp, Ensam med dej vid ett fönsterbord och somligt annat också, som nyheten Där vildhallonen blommar.
Och om jag hävdar att det "kändes som på 80-talet" så är det menat som ett absolut beröm.
Förra fredagen spelade Norrbottens Järn i samma lokal och där var Ted Ström sångare. Han och Lorne De Wolfe medverkade tillsammans i gruppen Contact och kanske det är dags för en reunion även för dem?
Den som lever får inte bara se.
Utan även höra.