Respektfull balansgång i språket

Vanan vid fler ord, mindre konkreta formuleringar och ett slags ungefärförståelse för dagliga uttryck ska transponeras och göras njutbara för unga läsare. Den uppgiften finns det vuxna som ger sig i kast med. En av dem är journalisten och numera också författaren Desirée Kemi-Wikzén. I höstas debuterade hon med barnboken Adjö då, pappa!. - Jag mindes ingenting men när jag började skriva då kom jag ihåg, berättar hon om åtkomsten av de egna erfarenheterna. Hon lämnade journalistutbildningen på Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå 1995 och har sedan dess mer eller mindre ofta skrivit för barn. Men även om barn för vuxna. - När jag började frilansa blev det för tidningen Förskolan. Jag frågade mig "Vad kan jag?" och hade jobbat inom barnomsorgen. Det har också blivit ett antal reportage för den anrika månadstidningen Kamratposten, startad som Folkskolans Barntidning 1892. - De är himla noga på Kamratposten. Det är skitsvårt att få vara med. Men det var länge sedan jag skrev för dem nu, det var under Dan Höjers tid som chefredaktör. Född i Pajala Texterna handlade om barn och då ofta om såna som var duktiga på olika saker. Hon minns ett reportage om en pojke och en flicka som paddlade kajak och om någon som samlade på konstiga saker. Född i Pajala och uppvuxen i Haparanda har hon varit både Kirunabo och stockholmare. I dag är det Vännäs, några mil uppströms Umeälven som är bostadsort och för närvarande ett arbete som webbredaktör på SVT i Umeå. Skriva böcker hade hon aldrig tänkt sig men i dag, knappt ett år efter utgivningen är debutboken helt slutsåld. I Adjö då, pappa! berättar Jonna, en tjej i mellanåldern, i jagform och liksom rakt om sin sorg efter fadern. Stundtals får boken mig att tänka på ett reportage men berättelsen är helt fiktiv. I bakgrunden finns dock en autentisk händelse. - Det var en kusin. Hennes man dog och hon berättade om begravningen. Då fick jag en bild i huvudet och tänkte att det här skulle man skriva en bok om någon gång. Vi grät mycket, tillägger Desirée Kemi-Wikzén, som om beskrivningen blivit för krass. Men det tog några år innan det blev ett manus. - Det var sommaren 2004. Då hade mina barn hux-flux blivit tonåringar. Där satt jag och hade tid när de hellre åkte och badade med sina kompisar än med mig. Så en morgon vaknade jag klockan fem, satte mig och skrev - och så rann boken ut med mina fingrar. Gav mersmak Nu efteråt står det klart att hon burit med sig den i många år. När det gäller kommande bokprojekt har hon däremot börjat göra anteckningar. Den här första boken har nämligen givit mersmak. En fortsättning om Jonna, det är bara prestationsångesten som ska knäckas först och så är författaren av det slaget att hon behöver en deadline från förlaget, och dessutom finns två andra manus på lut. - En humoristisk vuxenroman, den har jag inte så mycket kvar på. Och ännu en barnbok, berättar Desirée Kemi-Wikzén. I nästa bok är Jonna äldre och hennes mamma har träffat en ny man. Den här gången finns ett skelett till berättelsen och ett slut. Det ska sluta lyckligt. Att inge läsarna hopp är viktigt tycker Kemi-Wikzén. - Jag tycker det mer eller mindre ska göra det. De ska känna att det går att leva med en sån där sorg. Så är det. Precis som inför boken om Jonna har hon intervjuat vuxna kvinnor som varit har liknande erfarenheter av att det kommer in en ny partner i familjen. Kanske är det en journalistsjuka. Inte bara rafsa ned Sina journalistiska texter är Kemi-Wikzén dock sällan nöjd med på samma sätt. - En vanlig nyhetsartikel kan man riva ner ganska rakt av. En bok, säger hon, är så mycket mer beständig. I så måtto liknar författandet mer reportagen för barn. - De går inte att rafsa ner på rutin. Man väger orden och meningarna mer noggrant. Och så finns den svåra balansen när de man intervjuar säger roliga saker som vi vuxna skrattar åt. Det gäller att betrakta det de säger respektfullt och skriva det utan förlöjligande. - Det kräver mer eftertanke, måste göras klokt. Vikten av klokskap dyker upp igen när samtalet kommer in på att skriva om svåra ämnen för barn. Desirée Kemi-Wikzén är en sån som inte värjer sig inte tanken att skriva om till exempel sexuella övergrepp. - Om bara en enda unge får en tröst i det. Att det inte bara är jag i hela världen, då skulle jag nog försöka. Men inte vore det lätt. Och jag skulle undvika att gå in på detaljer. Men jag vet inte, att skriva om barn som mördar barn ... Att specialskrivna artiklar och reportage behövs, inte minst som en motvikt till andra mediers rapportering, för barn är hon övertygad om. Det handlar om att skriva så det passar unga, faktiskt delvis att bädda in det otäcka i bomull. Spara det skrivna Ett annat ord som ofta används av både Kemi-Wikzén och andra som ger råd om att skriva för barn är respekt. Dessutom ska man ska skriva enkelt i den bemärkelsen att inte använda svåra ord och hålla meningarna korta med få bisatser. Att göra det utan att språket ändå inte blir konstlöst är själv konsten menar Desirée Kemi-Wikzén. Intervjua barn, något som en kollega på en kurs beskrev som besvärligt, är däremot inte särskilt märkvärdigt. - I grupp är det svårt, då ska de vara balla och tuffa till sig för varandra. Men en och en går det bra, säger hon. Till de unga som hon träffat på skrivarkurser har hon ett annat råd. Det hänger ihop med minnet och att få idéer. - Spara allt ni skriver, inte kom-ihåglappar eller anteckningar, utan uppsatser å sånt. Ni måste spara dem!, säger jag till dem. - Och att de ska tjuvlyssna, läsa och skriva mycket. Det låter som ett gott råd till en journalist också.

Respektfull balansgång i språket

Att skriva för barn. Det är onekligen en särskild uppgift. Läsarna är människor mycket yngre än en själv och med erfarenheter som man själv inte längre uppfattar mer än som ett muskelminne. Med språket är det nästan samma sak, fast tvärtom.