Respekt till Helmer Widlund

Helmer Widlund, den milde och kloke bevararen av hembygden Luleå, har avlidit. Jag kände inte honom personligen, men då och då under åren möttes vi, mest på kommunens stadsarkiv. Innan pensioneringen jobbade han som kronoassistent, hjälpte till att driva in skatter och annat.
Troligen ett arbete som han inte fick mycket uppskattning för.
I hans andra liv däremot, som blev långt, handlade det bara om fotografier och om att bevara bilderna av Luleå för kommande generationer.
I mina ögon är han värd all respekt.
Ni som har sett Helmer Widlunds bilder nere i kommunens källare, på vykort, i böcker, vet att det är en verklig bildskatt som tack vare Helmers arbete gjorts tillgängliga för oss alla.
Hedersmannen blev 97 år, står det i tidningen. I själva verket kommer han att leva mycket, mycket längre.
Han kommer att leva kvar hos alla historieintresserade människor, alla som förstår vikten av att ha ett bra förhållande till förfädernas arbete och strävanden, alla som förstår att utan att betrakta det gamla samhällets utveckling kan vi knappast förstå dagens samhälle och ännu mindre framtidens.
Allt hör ihop, trådarna vävs i många riktningar och i många lager. Det Helmer Widlund har bidragit till är att ge oss nutida människor en chans att bilda oss, skaffa oss en bild av hur en stad utvecklas, vilka krafter som verkat genom tiderna.
Som oftast bygger ett sådant dokumenterande på att det finns människor som Helmer Widlund. Människor som drivs av ett genuint folkbildande intresse att skapa något utan egen vinning. Om det funnes någon rättvisa skulle Karl Petersen instifta ett stipendium till hans minne och på så sätt låta arvet efter en otrolig kulturgärning leva vidare.
Som sagt, respekt till Helmer Widlunds liv och gärning!