Resandet som politisk handling

Fabian Göransson Gaskriget Galago  Han använder också i likhet med många andra serietecknare självbiografins form. Resandet som politisk aktion speglas genom hans egen person. Åtminstone verkar det så, huvudpersonen heter Fabian och är serietecknare. Berättelsen tar sin början på EU-toppmötet i Göteborg. Redan i första bildrutan finns demonstrationstågets plakat skrivna med det som skulle kunna stå som tema för boken. Det handlar om antikapitalism och om att bryta marknadens diktatur. Mer konkret eller specifik blir inte kraften som driver bokens karaktärer. Resorna går till Paris, och demonstrationerna mot Le Pen som var på frammarsch 2003, till Farc-gerillans läger i Colombia och till Bolivia. Serierna blir ibland nästan sociala reportage, fixerade i ögonblicksbilder. Göransson har talang för att hitta poetiska anslag ? språkligt och i tecknarstil. Tonen pendlar och ger liv. Han tillägnar en sida åt alla ?darrande händer i Belgrad? och ?blöta kinder i Bagdad?. Överlag är Göransson skicklig på att få saker sagda utan att direkt utsäga dem, de ligger mellan raderna men ibland lika tydligt som om de vore skrivna med versaler och i fetstil. Om hans serier ska kallas sociala reportage har de inte lika stort djup som de som finns i litteraturen eller journalistiken, vilket i och för sig vore att begära mycket. Serier har en större lättillgänglighet, vilket både är en styrka och en svaghet. Dramaturgin hos Göransson är ibland haltande. Serierna är korta, men sammantaget berättar de en längre historia. Den känns lite uppsplittrad och går inte mot någon given höjdpunkt. Visserligen sker något slags seger i och med gaskriget i Bolivia och störtandet av president Gonis, som planerat att sälja ut landets naturgas-resurser till Chile. Men vägen hit kunde komponerats mer dramatiskt. Bilden som ges av resandet som politisk handling är inte enhetlig. Engagemanget verkar ibland äkta, ibland mer som ungdomsmode och ?en häftig grej?. Vad man egentligen vill med resandet och upproret blir aldrig helt tydligt. Men den här inkonsekvensen känns medveten och genomtänkt. För visst kan resande vara politiskt. Samtidigt blir vi lätt i det ögonblick vi gör oss till resenärer ? åtminstone i tredje världen ? betraktare och bärare av ett arv som kolonisatörer, inte alldeles enkelt att förena med rollen som förkämpar för en bättre värld.