Det är tacknämligt att David Vikgren sätter fingret på fortsättningen av Adornos citat. Men det gynnar knappast Theodor Adorno. Den korta anmärkningen 1949 lyder nämligen: "Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt, och detta fräter också på insikten varför det blivit omöjligt att skriva dikter i dag". Redan 1947 hade han skrivit i sin Negative Dialektik: "Auschwitz har obestridligt visat att kulturen har misslyckats. Att det kunde ske mitt i all filosofisk tradition, all konst och upplyst vetenskap säger mer än att just dessa misslyckades att fånga och förändra människorna. All kultur efter Auschwitz, inräknat dess angelägna kritik, är strunt." Insikten, tvivlet och kritiken är alltså strunt. Mot denna totalt förmörkande och imploderande kulturpessimism har bland andra Paul Celan, Imre Kertesz och Hanna Krall riktat förödande kritik. Jag fann detta angeläget i min filosofireflexion. Senare verkar han delvis distansera sig från citatet, men mina rader var ingen slutvärdering av Adorno. De handlade om Förintelsen. Men för David Vikgren är världen lite mindre. Jag har kritiserat och missförstått den moderna poesin och därmed missförstår och kritiserar jag även Adorno. Enbart för att "understryka en egen inkännande humanism". Fanns det inte lämpligare projektionsytor för den egna bitterheten? Vi diskuterar Förintelsens lärdom, inte min läsförmåga och min moral.
