Renskurad och klar prosa

För ungefär ett år sedan skrev jag i Kuriren om Bo Carpelans senaste diktsamling, hans tjugonde, som bar den anspråkslösa titeln Nya dikter. Jag citerar mig själv: "Carpelan är en mästare på att skriva enkelt och mångtydigt på samma gång". Omdömet kan gälla även årets bok, Barndom, en roman den här gången, som denne flitige finlandssvenska författare givit ut i höst på Bonniers förlag. Och det är lyrikern Carpelan som även i sin prosa använder sitt sensibla språk, som målar miljöer från sin barndoms stad i ett nostalgiskt ljusdunkel, och som föredrar att fånga stämningar och känslor framför att handfast och konkret skildra vad bokens gestalter råkar ut för. Miljön är 1930-talets Helsingfors, där ensambarnet Davi växer upp i ett anständigt småborgerligt hem. Det finns självbiografiska inslag i berättelsen, vilket Carpelan bekräftat i en intervju, men självfallet också tilldiktade figurer och händelser. Fattigdomen hålls på nödtorftigt avstånd, och föräldrarna gör vad de kan för att skapa ett tryggt och kärleksfullt hem. Pojken älskar sina föräldrar men känner tidigt att han är en outsider, en ensam bokslukare och tänkare som känner sig äldre än de vuxna: "Davi är vuxnare än de vuxna, så känner han det, det är hans hemlighet. Den kan han inte visa för någon. Syns kanske vinden? Musiken i radion, vad säger den? Finns det som Davi ser omkring sig alls i hans läroböcker, i grammatiken, i trigonometrin, i havsdoften som sveper in när han går genom staden, en ständigt orolig stad och oförändrad, med havet i ryggen." Carpelan lyckas skapa ett mycket levande porträtt av denne lillgamle, känslige och ofta sorgsne flanör. Man kan kanske jämföra språket och berättarkonsten med Hjalmar Söderbergs, samma renskurade klara prosa, samma förälskade skildringar av huvudstaden, samma melankoli, samma psykologiska skärpa, samma stillsamma humor. Jag hoppas att jag lyckats göra klart att den, som vill ha rafflande berättelser med handlingskraftiga hjältar och dramatiska förvecklingar, inte bör välja den här boken. Men du, som vill njuta av en berättelse som skildrar människors dramatiska inre, och du, som föredrar ett konstfärdigt språk framför lättflytande vardagsprosa, bör absolut läsa Carpelans lilla vackra bok, som har goda förutsättningar att bli en klassiker.

Renskurad och klar prosa

Norrbottens-Kurirens Sven Nyberg har läst Bo Carpelans bok för i år, Barndom."Carpelan lyckas skapa ett mycket levande porträtt av denne lillgamle, känslige och ofta sorgsne flanör", skriver Nyberg bland annat.