Rena rama rock'n roll-röjet

The Refreshments gör musik ypperligt anpassad för att hoppa runt och mer eller mindre stilfullt dansa till. Men i de trånga bänkraderna här gick ju inte det så vidare bra. Till sist var det några tappra entusiaster på första raden som åtminstone ställde sig upp och så gott det lät sig göras levde sig med i musiken. Det hade ju varit roligare om gruppen hade spelat ute i restaurangen. Fast då hade ju inte några 800 personer fått plats, förstås. Men hade det varit helt omöjligt om folk hade fått gå in och ut, mellan konsertsalen och restaurangen, och fått ta sina drycker med sig? Och kanske tillåtits spontandansa i sidogångarna? För till allting annat är den musik som The Refreshments så oböjligt gör närmast synonym med åtminstone ett antal starköl. Det märktes inte minst i pausen när baren på övre plan stormades av en törstig armada och dessa skulle serveras av ? två stackars servitriser. Det borde ju ha varit minst det dubbla antalet. Under en lång följd av år har The Refreshments varit Sveriges hårdast arbetande band. Turnéprogrammet har omfattat minst 250 gig per år och de har tammefan spelat överallt där det alls har funnits en ursäkt till scen. Och slitet har gett resultat. Nu säljer de regelmässigt guld och platina av sina plattor och har kunnat strypa turnerandet något. Men grejen med de här grabbarna är att de fortfarande tycks tycka att det är så fruktansvärt, frustande, furiöst kul att spela och turnera. Inte konstigt då att lördagskvällens gig blev så monumentalt. Gruppen går ut hårt med boogierock, spetsar med ren rama lama-rock?n? roll, kryddar med somlig country och håller ihop alltsammans med humor och obrottsligt genuin spelglädje. En del av gänget ser ut som om de hör hemma i utkanten av Sopranos, med snyggt bakåtstruket hår och 2 Tone-skor. Den väldige saxofonisten Micke Finell, som svepte Loka efter Loka, är försedd med så mycket musikalisk auktoriet och pondus att ett visst överskott skapas. Och pianisten Johan Blohm knycker iväg boogie och country så att man ska vara innehavare av en gråsten till hjärta för att inte beröras av svänget och ömnheten i dem. Sångaren Jocke Arnell skriker ibland sånt som ?I Seen the Light!?, strösslar skämtsamma kommentarer omkring sig, lånar ett ögonblick en praktfull ståbas och lirar på den och erkänner att han glömt hur Mickey Jupp´s 20 Carat Rocker egentligen startar. Man är mer eller mindre bekant med de flesta låtarna och hänger på när Go, Reconsider Me, 55 Ford, Miss You Miss Belinda, Would If I Could och det övriga gänget allt eftersom rullar av transportbandet. Det allra sista extranumret blir Chuck Berry?s Let It Rock, i den komporomiss- och hänsynslösa version som Bob Seger har odödliggjort. Sedan var den lördagskvällen ordentligt fixad. Tack vare den här musiken, som man alltså blev riktigt ordentligt glad av. Som förband förekom Eva Eastwood and The Refugees, som är ett redigt swingande rockabillygäng med Eva själv sjungande i en prydligt klockad kjol och tydlig 1950-talskänsla över hela bandet. Keyboardisten Frank Snow hade rötterna i Skurholmen, Luleå (?men det var länge sedan jag flyttade därifrån?) och med hjälp av ihållande happy go lucky-låtar som Hot Chicks and Cool cats, Hopplöst fall, Like That No More och You Should Have Asked Me skapade Eva och The Refugees en retro-stämning av värdigaste slag. Och jäklar vad tuffa de såg ut också ? liksom lite senare även kungarna av Gävle gjorde! Sämre och tråkigare lördagskvällar har man onekligen visst varit med om.