Rena nöjesläsningen

Vi kallar landet Sverige och det är vi nästan ensamma om. Resten av Europa, alltså Norden undantaget, kallar det fortfarande Svitjod på diverse olika tungomål, Schweden, Sweden, Suecia och så islänningarnas rättrogna original, Svitjod. De har alla äldre minne än vi själva har.
Bröderna Lindström, Henrik och Fredrik, lär oss detta i sin bok Svitjods undergång och Sveriges födelse, en roande och allvarlig bok om hur det gick till när nationen Sverige blev till. Ordagrant betyder ordet "sveafolket", sammansatt av svi- och tjod, det senare ett utdött ord med betydelsen "folk". Svearnas område, till skillnad från götarnas och möjligen norrlänningarnas, om de nu inte kallade sig hälsingar allesammans.
Ett område av oklar utbredning, centralt beläget med nuvarande värderingar och möjligen med dåtida.
Vi rör oss i tiden innan gränser var fasta och staten en gemensamt erkänd centralmakt. När folk var ett slags jättelikt kontaktnät av släkter över ett visst område och inte något som definierades i termer av nation, språk, kultur. Maktstrukturen liknade maffians, trohet och beskydd, inte fasta lagar och bestämmelser. Tidig medeltid, en rörig tid för oss senkomna eftersom vi söker mönster och ordning som inte fanns. Småkungar, maktstrider, allianser och förräderier i ett sammelsurium över många och långa år, ett slags utdraget inbördeskrig med oklara och fattiga källor för historikern.
Lindström & Lindström driver tanken att riket Sverige kom att ersätta det äldre Svitjod. Sverige var det moderna, inspirerat av centraliserande tankar från kontinenten, påvemakt och kristna kungar. Birger Jarl vann, lierad med kyrkan och stormännen från Götaland. Motståndet var starkast från något som kallades folkungar, från Västmanland och västra Uppland.
Vid det stora slaget vid Herrevadsbro 1251 besegrade han upprorsledarna och lovade dem fri lejd. Varpå han genast ordnade dem på rad och halshögg dem. Det är så man bygger stater, med riktat våld och förräderi. Nu anläggs Stockholm, nu etableras band med påvemakten, Sverige ersätter Svitjod.
Gott humör, roande och goda referenser ner i språkhistorien och ett friskt bildspråk från nutid gör Svitjods undergång till rena nöjesläsningen. Måttligt respektfull i tonen och ibland så där svävande i exaktheten som medeltidshistoriker gärna blir för att inte tystna helt inför den besvärande bristen på källor. Ibland låter det mer osannolikt, var finns de "hednatempel" som "renades" till att bli kyrkor? Och hur löd det politiska program som folkungarna hade?
Vad bröderna Lindström lär oss är hur makt etableras och att medeltiden är någonting fundamentalt annat än vår tid. Att leta Svea rikes vagga är fåfängt eftersom makt var mera knutet till människor än till territorier. Birger Jarl var en ny maktspelare som bröt detta, om någon skulle hyllas som Sveriges grundare är det han. Blodiga händer hade han förvisso, men sånt syns ju inte på statyerna.