Rena exorcismen

Bam! Så börjar konserten. Shot my man är arg och jag blir nästan lite rädd. Inte blir det bättre av Kinerts stirrande uppsyn. De två slagverkarna, särskilt den ena, bankar och slår, armarna tar i långt bakom nacken.
De nya arrangemangen är helt fantastiska. Cellistens plock, tamburinkompet och de tunga trumslagen – kombinerat står Nina Kinert med band helt transformerat. I Golden rings sätter hon sig vid det lilla elpianot, sparkarna i golvet är ilskna.
The art is hard är jobbig, maxningen utmanar örongångarna. Glas splittras, inte för att det är falskt, det är hårt.
Under de mest galna partierna påminner Kinerts röst om Björks.
Det är modigt att våga musiken låta så här mycket, så här högt, och ingen backar. Wings är en ny låt med hjärtskärande text. Sången tar sin tur ut i rummet men är aldrig vän, alltid indrivande.
Samtliga låtar är emotionella detox-kurer, exorcistiska nästan. Nina Kinert bara öppnar munnen och därifrån strömmar rena, kraftiga toner.
Hon får till och med ett helt högstadium på besök från Arjeplog att skrika rätt ut.
Popmagi!